Nu är vi hemma igen efter en vecka på resande fot hos vänner och familj. Vi har verkligen haft det jättebra och mysigt på alla sätt men känslan av att komma hem är alltid lika skön, tycker jag.

Som jag skrev igår så tycker jag inte så mycket om att ta det lugnt i bemärkelsen att inte göra något särskilt, och har denna vecka riktigt längtat efter att få producera något. Så fort jag packat upp alla kläder och prylar från resan satte jag därför igång projektet: rensa garderoben. Jag bestämde mig för att vara riktigt hård mot mig själv och verkligen sortera ut de kläder jag inte använder så mycket.

Några timmar senare var jag färdig och en kasse åkte rakt i soporna och två papperskassar fylldes med kläder att ge bort till någon annan behövande. Det är fina kläder från alla möjliga märken och jag tycker mycket om de flesta av kläderna men jag hinner liksom inte använda dem. Andra är kläder som jag inte känner mig bekväm i längre. Förhoppningsvis hittar de ett nytt hem och  blir använda som de förtjänar att bli!

Mina tre garderober blev så himla luftiga och härligt överskådliga av denna rensning!

Jag har en dag i mitt eget sällskap denna tisdag. En dag som jag fullkomligt skulle avsky för några år sedan. Sedan födde jag två barn ganska tätt och var ofta ensam med dem då Militärpappan är på sjön. Behöver jag säga att jag älskar en dag med mig själv någongång ibland?!

Hittills har jag tagit det ganska lugnt, ätit en lång frukost, tagit bussen till stan och varit på den mest fantastiska thaimassage hos Jiraphon! Sedan har jag strosat lite i affärer och ätit lunch på Gelato. Deras italienska sallad är lätt beroendeframkallande! 

Veckohandling och en grovstädning av huset står näst på tur. Inte lika najs, men jag känner mig laddad. Ikväll kommer barnen hem och det ska bli så mysigt! Vi har ingea direkta planer utan får se vad veckan har att erbjuda. Semester…

Jo, jag har ju en del saker att hålla reda på. Fler bollar i luften än de som gillar att tycka till, tycker verkar rimligt. Det här med rimlighet förresten, vem sätter den gränsen? Vad som är rimligt för mig är kanske inte rimligt för dig, om jag också ska tycka till nu då!

Oavsett, så skulle man kunna tänka sig att det vore ett rimligt krav på sig själv att ha koll på sin egen mobiltelefon, sin plånbok och sina nycklar. Jag hade så himla gärna velat tillhöra den skara av människor som har koll på just de grejerna. Så är inte fallet.

Oavsett hur mycket eller lite jag har att hålla reda på så är det alltid de tre sakerna, eller i alla fall en utav dem åt gången, som plötsligt är borta. Oavkortat!

Och jag vet ju så väl att jag inte är ensam!

Nu har jag köpt mig ett såntdär fint fodral till mobilen, från denna länk. Ett där jag får plats med både telefonen, plånboken och mina nycklar. Och jag ska, från och med idag, aldrig mer i mitt liv ha min telefon inställd på ljudlös – alltså kommer bara en ringning behövas och jag hittar allt på en gång.

Det kan vara tal om ett paradigmskifte i mitt liv!

Om kvällarna dricker jag gärna en kopp te mest för att det är så gott och så tycker jag att det minskar mitt sötsug. Häromdagen hittade jag ett nytt te hemma hos en vän som jag direkt köpte hem när jag fick möjlighet.

Teet heter Pukka och är ekologiskt och naturligt fritt från koffein. Jag älskar både smaken och de fina förpackningarna! Så fina att de kan stå framme som en del i inredningen.

Jag trodde verkligen att jag skulle få stora problem med att koppla bort mitt vanliga liv när jag skulle segla med Gladan. Barnen, jobbet, bloggen, skolan, vänner, Militärpappan, min egen mat, massa träning… allt som jag bara åkte ifrån. Det skulle visa sig att det i själva verket var väldigt enkelt att koppla bort det för samma sekund som jag satte mig i taxin visste jag att jag inget mer kunde göra och jag släppte allt.

Men att komma tillbaka?! Herregud så svårt! Att plötsligt jacka ur bubblan jag varit i på sjön under nästan tre veckors tid gick väl an, men att jacka in i livet igen… det har jag tre veckor senare inte lyckats med, vilket ni säkert märkt här på bloggen. Jag befinner mig just nu i något mellanläge, kanske ingenmansland,  i friläge, jag står stilla och åker mest med och trivs egentligen inte alls med det.

Det är som om jag står och väntar på bussen och när den väl kommer bestämmer jag mig för att gå en bit och ta en senare buss. I oändlighet.  För jag vet inte vart bussen går och jag vet inte om jag vill dit. Såhär är det sällan jag känner, om ens någon gång tidigare.

För det första åker jag sällan buss och för det andra hatar jag att vänta. Och för det tredje vet jag alltid vart jag är på väg – nämligen framåt.

Eftersom detta är en ny känsla för mig så lockar den ändå lite. Jag har medvetet valt att stanna kvar i den för jag kanske har velat se vad den har att ge mig?. Nu känner jag dock att det är dags att gå vidare. Jag har väntat färdigt för denna gång.

Nu springer jag till närmaste racerbil och hoppar in bakom ratten, sen styr jag den dit jag själv bestämmer. Som det brukar vara alltså! Vilken härlig, trygg och igenkännande känsla!

Det händer att jag som stundtals lite trött småbarnsmamna tyst för mig själv önskar mig tid i ensamhet. Och tid att sova ohejdat på. ”Sätt mig på en buss och låt den köra till Kiruna och tillbaka”, har jag tänkt fler än en gång de senaste fyra åren.

Nu kan man säga att min önskan gått i uppfyllelse.

Tjoho.

Om jag var en person som hade godis i sitt näringsintag, så hade det just ikväll varit en kväll då det slunkit ner en Toffifee eller två. Askar alltså.

Nu kan man tro att jag sitter här och är sugen på godis, men så är inte fallet. Inte ens om jag var i mitt tidigare liv när jag faktiskt åt godis, hade jag vid detta tillfälle varit särskilt sugen… men jag hade ätit ändå, för det skulle vara en naturlig reaktion från min sida. Kanske den mest naturliga till och med.

Så, vad får en inte godissugen människa att trycka i sig ett par påsar godis? Och vad får en mätt och i övrigt mycket nöjd icke sockerätande människa att i en situation som denna direkt tänka på godis som den enda (om än högst tillfälliga) lösningen på ett dilemma som detta?

Jo, jag letar efter en sak såklart, en väldigt viktig sak som har en huvudfunktion i mitt liv. Men som, helt oförklarligt är puts väck! Den finns ingenstans. Jag har letat och letat och letat. Och tänkt och tänkt och tänkt. Ett systematiskt genomsök av hela huset resulterade i ännu mera frustration och en borttappad annan mycket viktig sak i mitt liv, som jag hade koll på i början av genomsöket. Det krävdes ytterligare ett halvt genomsök för att hitta den saken.

Och här mina vänner, det är just här som godiset kommer in i bilden. En plåt maränger hade löst mitt problem. Det är ju fan att jag slutade äta socker!

Sitter i bilen på väg hem från ett par energifyllda dagar i Halmstad och bläddrar igenom bloggen lite. Det är väldigt sällan jag gör det nu för tiden utan tänker oftast mest framtid när det gäller bloggen. Så även nu, jag ska göra om lite här nämligen. Stor framruta, liten backspegel, ni vet…

Så hittade jag detta kort på mig själv. Det är taget i juli -12 och jag tränade och åt mycket strikt för att göra mig av med de 30 kg som jag gått upp (igen) under graviditeten med Tilia. 17 veckor efter förlossningen, på kortet, hade jag tappat 25 av dessa kilon.

Bilden bredvid är från igår, ytterligare 8 kg är borta och kroppen något omformad. Ibland kan det vara nyttigt att ta en kik i backspegeln ändå!