Idag går jag in i graviditetsvecka 37 och slutdatumet för den här graviditeten kommer allt närmare. Ja, det gör den ju för varje dag redan från vecka 4, men nu känns det mer på riktigt på något sätt.

Imorgon har jag tid hos min barnmorska för vanlig kontroll av blodtryck, urin och kanske järnvärde. Och så ska vi känna om Militärbebisen fortfarande ligger med huvudet nedåt, vilket jag innerligen hoppas på! På senaste MVC-besöket hade jag ett blodtryck på ca 137/81. Jag har inte haft så högt innan den här graviditeten men det var inget barnmorskan noterade utan gränsen för undertrycket går vid 90. Det kan ha berott på att jag inte hann vila något innan de tog trycket, men jag vet inte. Kissprovet visade i alla fall helt blankt och för att klassas som havandeskapsförgiftning ska båda de där värdena hänga ihop, bland annat. Dessutom äter jag en väldigt låg dos av min medicin Viskén, bara 5 mg per dag och skulle trycket höjas så antar jag att första åtgärd blir att dubbla dosen blodtryckssänkande.

Jag känner mig frisk och pigg och vissa morgnar vaknar jag och tittar ner på min kropp när jag ligger på rygg i sängen och känner mig inte ens gravid. Mer som att ha ätit lite för mycket kolhydrater bara så magen är lite uppsvullen. Jag sover hela nätter och behöver inte kissa under natten. På dagarna trycker det på ibland men jag behöver ändå inte kissa oftare än normalt, vilket är helt fantastiskt!

Militärbebisen rör sig som en tok inuti min mage och speciellt när jag sätter mig ner och slappnar av en stund. På senare tid har han även börjat sprattla runt där inne när jag är på språng och det kan kännas lite läskigt tycker jag.

Halsbrännan kommer och går och vissa dagar är den outhärdlig. Nästan, för jag uthärdar ju visst ändå!

Jag har inte lika tokont av foglossningen nu som jag hade för ett par veckor sedan men jag totalvilade i nästan två veckor. Efter det har jag så sakteliga börjat gå promenader igen, men kortare och inte flera dagar i rad. Känns skit på ett sätt, för jag vill verkligen hålla igång, men samtidigt känns det bättre på alla sätt att inte ha ont och förhoppningsvis ha mindre ont efter förlossningen med, då det verkligen gäller för mig. Det gör ont att vända position i sängen och är jobbigt att klä på sig eller för den delen en galen 1,5-åring som inte vill och slingrar sig som en skrikande orm…

Jag känner mig höggravid när jag börjar röra mig, kanske med all rätt. Det gör ont att gå, men bara i vänstersidan, i vänster ljumske och ben. Och så känner jag att kroppen är tung och jag har gått upp en hel del i vikt. Precis som förra graviditeten verkar min kropp leva sitt eget liv på den fronten, men ingen idé att gräva ner mig i det nu, jag har gjort vad jag har kunnat och snart är det över. Snart är jag ensam i min kropp igen och jag är så otroligt peppad att köra järnet!

Eftersom jag mår så pass bra så arbetar jag fortfarande 100% och pluggar 50%.

27 dagar kvar.

När magen är för stor för figursydda kappor får den stanna utanför knäppningen. Helt enkelt!

Gravid vecka 36.

Idag är det exakt en månad till beräknad förlossning, vad det nu innebär, men ett riktmärke är det ju i alla fall. En månad. Känns jättelänge och inte alls på samma gång. Jättelänge för att jag känner mig så otroligt peppad och sugen på att börja min resa mot mitt livs form! Jättekort för att jag har massor av saker jag gärna hinner med innan jag blir tvåbarnsmamma. Delade känslor det där. Så hur man än ser på det så är det nog lagom med tid kvar.

Jättelänge/Jättekort=Lagom med tid.

Nu kanske en del av er tänker att jag måste skrivit fel som inte skriver att jag längtar efter Militärbebisen men ni läste precis rätt. I åtta månader har jag gått runt och konstant längtat ut från min kropp, hatat den och nästan kräkts bara jag sett mig i spegeln. Åtta månader! Plus nio månader när jag var gravid med Elise. En gång under denna graviditet fick jag en känsla av längtan efter att få hålla Militärbebisen i min famn, en känsla av äkta kärlek. Den höll i sig i ungefär åtta sekunder. När jag var gravid med Elise tror jag inte att jag kände så en enda gång.

Åtta sekunder eller 17 månader, där har vi skillnaden som talar om varför jag längtar mer efter att kunna påverka min kropp och må bra i den jämfört med hur mycket jag längtar efter själva Militärbebisen.

Och för er som behöver förtydliganden: Jag är så otroligt tacksam över att få möjligheten att bära mina egna barn, att ge liv åt fler inuti mig, tro inget annat! Och jag älskar mitt barn över allt annat på denna jord och kommer älska nästa barn precis lika mycket! När de är på andra sidan, på utsidan. När jag få ha min kropp för mig själv, när jag kan påverka vad som händer den. Då kan jag lägga nio månaders energi på att älska mina barn istället för att hata min kropp.

Jag älskar att vara mamma men hatar att vara gravid!

En månad.