Under dagen har vår bil inte velat gå igång två gånger på grund av att batteriet varit urladdat. För att få igång den behöver en annans bil vara inblandad och startkablar där emellan. Jag har alltså fått involvera flera människor i att få igång bilen.
Första gången var på en bensinmack under lunchen. På macken sa de att de inte kunde hjälpa mig så jag stannade första lämpliga bil. Med lämplig menar jag en bil med en man iklädd arbetarkläder, typ orange med reflexer, ni vet. Nu är det ju inte många som kanske lämnar en höggravid kvinna åt sitt öde, förutom personalen på Shell då… och den noga utvalda mannen i arbetarkläder stannade givetvis för att hjälpa mig.
Eftersom vi bestämt oss för att köpa ett nytt batteri till bilen idag tog jag bilen till förskolan för att hämta Elise och skulle sedan vidare till stan igen för att hämta upp Militärpappan. När jag väl, ganska smärtfritt för en gångs skull, fått in Elise i bilen, så startade den inte. Igen. Lagom tröttsamt. Ganska kort därefter kom en bil med en annan mamma i som skulle hämta sitt barn och jag frågade henne om hon ville vara snäll och parkera sin bil bredvid min så jag kunde få kraft från hennes bil? ”Ja, sa hon lite tveksamt, men du vet väl hur man gör hoppas jag, för jag har ingen aning!” Ja, sa jag på det säkraste sätt jag kunde med startkablarna i högsta hugg, redan påkopplade på mitt batteri. När mamman väl fått upp huven hittade vi inte batteriet på hennes sprillans nya BMW och efter ett tag gav vi upp och jag väntade på nästa bil.
Bilden föreställer ingen av oss brudar som var inblandade idag, utan är lånad HÄR ifrån.
Jag såg en granne till förskolan, en man, som kom ut och trots att han hade sjukt bråttom försökte han vara till hjälp med sin Volvo. Dock behövdes en skruvmejsel för att få av kåpan över batteriet och det hade han inte tid med, så han fick plocka ihop och slira iväg igen. Näst på tur var en mamma i en ganska ny Merca och hennes kommentar var ungefär som den första mamman och vi hittade heller inget batteri i den bilen…
Elise hade totalt tröttnat vid det här laget och slängt bananen jag mutat henne med. Hon gallskrek i bilen och ingen ny bil verkade komma så jag fick gå in och låna en av pedagogerna och hennes bil, en Volvo. När vi tillslut hittat hur man fick upp motorhuven hittade vi ingen minuspol men enligt telefoninstruktion fick vi reda på att den gick att sätta i lite varstans, vilket oroade Fröken, då telefonsupportern (en man i släkten) sa att det kunde blixtra till lite. Så hon startade sin bil och höll för öronen och blundade samtidigt. Det kanske blixtrade lite men det funkade inte och jag började känna mig hemsk mot Elise som vid det här laget var väldigt arg och ledsen. Jag tackade Fröken för visat intresse och inväntade nästa bil med Elise hängande på höften. Två mammor med bilar senare med samma ”bil-skräck” kom det en pappa.
Åh, en Pappa!, utbrast jag och frågade honom om hjälp. Hans första kommentar var att han var ur-usel på det här med bilar och jag kontrade med ”Jaha, det är därför du får hämta på dagis då, förstår jag”. Vi löste det tillsammans, Pappan och jag med Elise på höften och en skällande hund i bilen… och jag åkte därifrån och stängde aldrig av bilen igen.
Militärpappan har nu bytt batteri på bilen. Jag är ju ändå också mamma, även om jag vet hur jag använder startkablar! Så under tiden nattade jag Elise, plockade undan i huset och annat kvinnogöra. Och jag orkar inte göra fler värderingar på det.
