Fort som attan gick det den här gången och genom en fantastisk upplevelse kom vår lilla prinsessa till världen! Så efterlängtad, så vacker.

Vecka 41+4 (BF+12)

Besöket på förlossningen tog nästan tre timmar idag igen av samma anledning som sist, då Militärbebisen sov mer än var vaken och CTG-kurvan inte blev nöjd på grund av det. Jag låg med den där apparaten runt magen i två timmar innan den blev nöjd, phu! Jag hade slut på urinrör här hemma så jag fick bära med mig en liten glasburk med kiss i och för att slippa strutta omkring med den i handen packade jag ner den i en liten presentpåse som jag vackert överlämnade till barnmorskan, där jag stod i mina gummistövlar med stålhätta från Försvarsmakten. Föreställ er synen, men de är så oroligt rymliga, sköna, grova och framförallt enkla att ta på och av så de går jag runt med överallt för tillfället. Så även på Maxi.

Barnmorskan gjorde en kontroll av min livmodertapp som inte längre var bakåtböjd utan mer bara drog åt ena hållet, den var ca tre centimeter lång (alltså 1 cm kortare) och – hör och häpna – 2,5 cm öppen, hela vägen! (I lördags var den bara öppen 1 cm och det bara längst ned.) Så idag kom hon åt att göra en ordentlig hinnsvepning, gött!

Bästa läkaren kom in och var positiv över de fina resultaten och tyckte att jag svullnat i ansiktet. (Tack!) Och så fick jag en tid på onsdag för igångsättning, om det nu inte hänt något innan dess… Och bara för att de sätter igång mig på onsdag så behöver det ju inte betyda att jag föder barn just på onsdag utan sånt där kan ju ta sin lilla tid, det vet jag typ allt om. Men ett är säkert och det är att jag just denna vecka kommer att bli tvåbarnsmamma! Cool känsla.

Igår gick jag 90 minuter så fort jag bara kunde med Elise i vagnen och när jag kom hem kunde jag knappt röra mig på en timme för det gjorde så förbaskat ont i kroppen. Men kanske gjorde det sitt för livmodertappens del?. Och så sov jag gott i åtta timmar utan att vakna en endaste gång. Promenader is da shit!

Det gäller att ha ett starkt psyke när man träffar delar av min släkt. Och jag vet, allt är verkligen av välmening och kärlek, men det kan ändå lätt bli lite fel när orden trillar ut. Igår fick jag följande tre påståenden och frågor:

ETT:

NN: ”Var du lika tjock när du väntade Elise?”

Jag: ”Menar du om magen då eller?”

NN: ”Ja, eller liksom hela du?”

TVÅ:

”Du ser ur som en elefant som svalt en melon.”

TRE:

NN: ”Hur mycket väger du nu?”

Jag: (som bestämde mig för att vara fullständigt ärlig) ”93,4 kg”.

NN: ”NITTIOTRE KILO????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Det kan du ändå inte mena! VÄGER DU 93 KG????!!!!!!!”

Nu är jag i graviditetsvecka 42. Jag orkar liksom inte riktigt bry mig och även om jag vet att det här är människor som menar väl och älskar mig så hade jag blivit himla illa berörd om samma sak hände när jag var i graviditetsvecka 25. Det vet jag, med all säkerhet.

Och så är det ju så att jag, jämfört med de flesta gravida jag känner, har tränat väldigt mycket och ätit relativt bra under min graviditet. Först nu de senaste veckorna har jag dragit ned på träning (men går ändå ”raska” promenader dagligen) och tillåter mig att äta precis vad jag vill. Och ändå har jag ökat massor i vikt, precis som förra graviditeten, utan att kunna kontrollera detta.  Och de veckorna då jag ätit massa onyttigt har jag gått upp minst?! Det suger såklart, men snart kan jag träna på igen!

Ja, det gäller att ha ett starkt psyke för att ingå i en familj som min, eller så får man liksom det lite gratis under sin uppväxt för att kunna ta sig igenom livet i en familj som denna?. Hehe…

Och så ett till förtydligande: Igår skrev jag ett inlägg: Tio dagar över tiden. Jag har från fler än ett håll blivit upplyst om att jag minsann inte är över tiden än, inte förrän det gått över 42+0 och där är jag ju inte än. Tack! Såklart ska det stå 10 dagar efter beräknad förlossning och inget annat. Hoppas huvuddelen av er som läser förstår vad jag menade och att jag alltså inte har gått elva dagar över 42 fulla veckor? Det vore ju lite otäckt, menar jag.