En av dagarna Elise låg inlagd på Barnkliniken hände en grej som jag i och för sig inte tänker på så mycket längre men ändå tycker är anmärkningsvärd. Jag hade nyss anlänt med planet från Stockholm och Militärpappan behövde åka hem en sväng för att hämta kläder och vara lite själv, så jag stannande med Elise när han var borta ett par timmar.
Plötsligt börjar Elise hosta väldigt mycket och det verkar inte gå över. Jag ger henne vatten och lugnar henne, men det blir bara värre och jag hör att hon får svårare att andas. En otäck känsla för mig och jag visste inte vad jag skulle göra, visste inte hur Militärpappan blivit tillsagd att hantera situationer som denna, av sjukhuspersonalen. Det slog mig en millisekund att jag kanske borde ringa Miliärpappan för att höra vad de sagt men kom ganska snabbt på att jag var på ett sjukhus och att jag kunde ringa på den röda knappen istället…
Så det gjorde jag, såklart och in kom en, för mig, ny sjuksyrra och undrar vad jag vill. Jag förklarar ganska snabbt att Elise hostar oavbrutet (vilket hon hör) och att hon inte verkar få tillräckligt med luft. Vad ska jag göra? Sjuksyrran tittar ganska oförstående på mig men säger inget och jag tänker att jag kanske lät halvt hysterisk och att det antagligen inte är livsfara, så jag lugnar ner mig och talar om vem jag är och att jag inte varit med på sjukhuset innan utan nyss kommit dit och att jag därför inte vet vad som är sagt om vad som ska göras i situationer som denna. Hon upplyser mig om att hon inte heller vet det, men står kvar utan ansats att varken göra något eller hämta någon annan.
Jag frågar då om det kan vara idé att ge Elise sin medicin, som hon ska ha om först en halvtimme, redan nu? Om den hjälper mot sånthär, för jag vet knappt vad för medicin hon fått. Sjuksyrran tyckte definitivt att vi skulle ge henne medicin och var på väg därifrån. Jag sa att jag måste ha hjälp med det i så fall, för det klarar jag inte ensam och jag vet knappt hur man gör. Hon kommer tillbaka och hjälper mig.
Det är bara det att hon tar en slang från väggen och medan jag håller fast Elise huvud sprutar hon ånga ur slangen mot Elises mun och näsa. Precis innan säger jag att vi fått ut medicin som Elise ska ha och att den ligger i apotekspåsen på sängen, men sjuksyrran säger att vi tar den här från väggen nu. Ja, tänkte jag, nu måste det ju gå snabbt och vi hinner inte fippla med en massa tuber och fix så det låter ju logiskt. När hon är klar med medicineringen lämnar hon rummet men jag tycker inte att Elise blir bättre. Jag ropar efter henne när hon försvinner i korridoren och undrar om Elise inte ska ha en dos till efter en kvart (det var typ det enda jag kom ihåg att de sagt om medicineringen) och om hon kom tillbaka och hjälpte mig igen då? ”Jo, jag kommer senare. Eller någon annan… frivillig!”, svarar hon utan att vända sig om.
Det hela kändes märkligt men ändå lugnande att de skulle komma tillbaka och hjälpa mig, tänkte jag. Efter ungefär fem minuter kommer det in en annan sjuksyrra, som jag sett en gång tidigare, och frågar mig vad som nyss hände. Jag berättar som det var och så frågar hon mig varför vi inte gav Elise sin egen medicin som hon fått utskriven? Jag berättade att jag upplyst den andra sjuksyrran om det men att hon ändå bestämde att vi skulle ge henne av den andra medicinen från väggen.
”Men Elise ska INTE ha det där”, säger hon lite uppskärrat och pekar på väggen och den tub med medicin som Elise nyss fått en dos av.
”Nehe?!”, svarar jag, också uppskärrat, ”Men hon sa ju det”!
”Elise ska INTE ha den medicinen”, fortsätter hon.
”Nej, men nu har hon fått det”, sa jag. ”Vad är det för något då?”
”Jag vet inte”, svarar hon mig och jag blir orolig och ber henne att ta reda på det då. Men hon säger att ingen vet vad det är i den. Jag blir vansinnig!
”Hur i helvete kan ni ha något hängande på väggen som ni inte ens vet vad det innehåller och hur kan ni då ge det till mitt barn?!”, halvskriker jag åt henne. ”Kan det vara något farligt”?
” Jag vet inte.” Blir hennes halvskrikande svar tillbaka. (?!) Jag förklarar tydligt och högljutt för henne att jag skiter i hur hon bär sig åt, men att hon helt enkelt får ta reda på vad som finns i den tuben! Hon blir irriterad men jag märker att hon egentligen är uppskärrad och kanske orolig. ”Fast Elise hade ju fått egen medicin som hon skulle haft”, säger hon då och jag blir ännu mer vansinnig! ”Jag kan ju för fan inte hålla reda på ert jävla sjukhus, det är inte jag som jobbar här, skriker jag åt henne och hon skruvar på sig lite kanske för att hon vet att jag har rätt. Hon säger återigen att det är ingen som vet men att hon ska göra sitt bästa för att få reda på vad det är i den där tuben, men att det egentligen inte går… ”Ta reda på vad ni har gett min dotter”, säger jag och pekar ut henne från rummet.
Precis då kommer Militärpappan in genom dörren och jag stoppar sjuksyrran. Militärpappan berättade för mig när han ringde på natten att hon fått något från väggen ur en tub som i beskrivningen lät som just den, så jag frågar honom om Elise fått medicin från den tuben förut? ”Ja, det har hon”, svarar han. ”Vet du vad den innehåller”, frågar jag och han säger att det är adrenalin. ”Är du helt säker”, frågar jag och det var han. Sjuksyrran pep fram att det i så fall inte är farligt men att hon skulle höra med läkaren innan vi gav henne en andra dos och försvann snabbt från rummet.
”HÄR KOMMER MILITÄRPAPPAN, MIN MAN, HAN SOM STYR SJUKHUSET”! (kände jag för att skrika, men gjorde det inte.)
Sjuksyrran kom tillbaka ganska snart och meddelade att det inte var något farligt och att vi kunde ge henne en andra dos av Elises egna medicin nu. Hon var betydligt lugnare (jag med) och hon sa till mig att jag inte skulle känna någon skuld, det är inte ditt fel. ”Nej, jag vet”, sa jag. ”Till en början kändes det så, men jag måste ju kunna lita på er som arbetar här”. ”Jo, den andra sjuksystern skulle ha kallat på mig, det är jag som har hand om Elise”, sa hon.
”Jaha.”, blir mitt svar.
Slutet gott allting gott. Men hallå!!!!
