De senaste tre veckorna har Elise varit sjuk från och till, hon har hostat mycket på nätterna men oftast varit pigg och frisk under dagarna. Hostan har gått från slemmig till torr och ett tag var det riktigt otäckt och jag undrade om hon fått krupp. När vi var hos barnläkaren i ett annat ärende för en vecka sedan bad jag henne kolla igenom Elise och frågade vad jag kunde göra för att underlätta för henne. Läkaren lyssnade på henne och sa att det var en lätt övre luftvägsinfektion, alltså en vanlig förkylning, och att vi inte kunde göra något speciellt åt det och att ingen medicin hjälpte mot det på så pass små barn. Läkaren rådde mig att höja hennes huvudända på sängen och att låta henne sova svalt, åtgärder jag redan vidtagit.
Sent i måndags kväll vaknade Elise ungefär var tionde minut av kramper i magen. Själv var jag i Stockholm och Militärpappan kände på sig att det inte stod rätt till och när han kände på Elises mage var den hård och smärtade när han rörde vid den. På inrådan av sjukvårdsrådgivningen 1177, satte han Elise i bilen och åkte till barnakuten.
Det arbetade bara en läkare den kvällen och han hade även förlossningen på schemat så det tog några timmar innan han hann undersöka Elise. Under den väntetiden både skrek och spydde Elise upprepade gånger. Efter ett par timmars väntan kom läkaren till Elise och han lyssnade på henne med sitt stetoskop och konstaterade att det inte var något allvarligt utan ordinerade Millipect (vanlig hostmedicin som vi redan hade hemma) fast dubbel dos. Läkaren skyndade vidare och byttes mot en sjuksköterska som kom med medicinen som Militärpappan skulle ta med hem. Syrran frågade Militärpappan om läkaren verkligen hade lyssnat på Elise, för hon tyckte inte att Elise lät okej. ”Ja, han lyssnade men hon gallskrek hela tiden så det kan inte ha varit lätt att höra något, sa Militärpappan och läkaren fick komma tillbaka för ytterligare undersökning.
En pulsoximetri genomfördes för att kolla syresättningen i blodet och det låg på 89% vilket inte är bra. De lade in Elise och sa att hon hade en övre luftvägsinfektion och att den gått ner i magen, därav magsmärtorna. Hon fick andas in ånga från en apparat som sprutade ut adrenalin och kortison och hon slappnade genast av och somnade ganska snabbt. Vilken lättnad att kunna andas ordentligt, antar jag!
Klockan passerade midnatt och Militärpappan förklarade att han hade hunden hemma och att jag var bortrest, han måste hem för att ge Vackraste hunden mat och låta henne kissa. ”Va?! Har du lämnat hunden hemma?”, var svaret han fick. (Nej, men har ni ett familjerum där pälsdjur är tillåtna eller?) På nåder fick Militärpappan skynda hem och ta hand om hunden (vi bor 5 min bilväg från sjukhuset) och var tillbaka igen inom 25 minuter. På denna tid ringde han även mig för att berätta att han åkt till akuten med Elise, det hade han inte hunnit göra innan. Jag i min tur fick ringa mina föräldrar för att be dem ta hunden morgonen därpå och de blev såklart oroliga och jag fick berätta allt jag visste sådär mitt i natten. Jag kunde såklart inte somna utan ville bara hem, men visste att jag varken kunde göra något för att det skulle bli bättre och att det inte heller gick några flyg mitt i natten. Jag väntade till morgonen därpå för att boka om flyget och pratade med Syster Yster mitt i natten och hade efter det lättare att somna. Så skönt!
Dagen därpå var jag på sjukhuset i Karlskrona strax efter lunch och fick då veta att de nu konstaterat att Elise fått förkylningsastma och därför hade svårt att andas. Hennes värden hade gått upp men var inte bra så hon skulle vara kvar på sjukhuset för observation. Läkaren förklarade att förkylningsastman uppkommit först nu och att de inte skulle kunnat upptäcka den tidigare och att den orsakats av ett förkylningsvirus. Vi fick både adrenalin och kortison på sprayflaskor till Elise som hon ska andas in genom en mask som sätts för munnen. Till en början gallskrek hon och var jättearg men efter att ha gett både mamman, pappan och elefanten av medicinen kunde även Elise tänkas ta sig en dos. Hon ska ha dem var fjärde timme under dygnets vakna del i tre dagar och sedan två gånger om dagen i en vecka. Hon är redan jätteduktig att att själv vilja ta medicinen och den hjälper henne att andas lättare så det måste ju vara skönt. Fina lilla, lilla Elise. Varje gång Elise blir rosslig i andningen vid förkylning ska vi ge henne dessa mediciner på en gång och det kommer förmodligen att växa bort så småningom.
Överläkaren sa att Elise nu är frisk och att hon kan gå till förskolan redan imorgon. Förkylningsastma är inget som smittar och hon är pigg, glad och lika livlig som vanligt, allmäntillståndet avgör. Militärpappan är ledig från jobbet hela veckan så Elise är i vilket fall som helst också ledig hela veckan så de busar på här hemma istället! Viruset som klättrat ner i magen kom ut den naturliga vägen och hon besväras inte längre av det.
Det hände lite andra grejer under Elises sjukhusvistelse och om det skriver jag i ett separat inlägg för det här blev långt som det är. Elise mår bra, äter som en häst igen och sover nu gott i sin egna säng som hon verkar ha längtat efter. Vi är lyckliga!
Att dricka Smil tillhör inte vanligheterna i vår familj. I Elises tillstånd var det jättebra att hon drack mycket och att det innehöll socker. Hon var lite skeptisk och tog varannan klunk vatten. (Mamma och pappa lyckliga.)
Massa mediciner och en lista på hur och när hon ska ha vad. Bra för minnet och pedagogiskt tänkt tycker jag. Elefanten som hon fått av Mormor får först smaka på all medicin innan Elise tar den själv.
