Tittade in hos Underbara Clara. Jag gör det emellanåt för att bli glad, inspirerad eller som nu, engagerad. Idag hade hon skrivit ett inlägg om att arbeta med det man tycker är roligt bland annat för att det då inte känns som att man inte arbetar. Inget tvång, ingen söndagsångest och ingen stressad semester.

Du kan läsa det tänkvärda inlägget (med galet många kommentarer) i sin helhet HÄR.

Hon tänker som en sann 80-talist, måste jag säga! I mitt jobb håller jag ibland föreläsningar om just generationer och kan konstatera att inte alla äldre är direkt komfortabla med det sättet att tänka. ”Ha roligt på jobbet?” Men vem vill inte ha roligt på jobbet?! Det vill väl alla, oavsett ålder? När jag säger det så nickar en del stela gubbar lite försiktigt och man kan ana en ryckning i underläppen. Om de inte har skägg, för då är försiktiga ryckningar i underläppen svåra att urskilja.

Även jag är en ganska typisk åttiotalist i detta hänseende. För mig är det viktigt att få jobba med det jag älskar för att kunna känna passion och det är ett måste för mig för att verkligen ha förmågan att prestera och leverera på topp. För att bli bekräfad? Kanske det, men mest av mig själv. Bekräftad på det sätt att jag lämnar ifrån mig något som är riktigt, riktigt bra. Att jag gör ett starkt intryck med min egen touch. Det är viktigt för mig.

När jag tröttnar på mitt arbete så byter jag. Det är så det går till i mitt liv. En del, nästan uteslutande folk från äldre generationer, verkar reta sig på detta. Irritera sig på min illojalitet, som det uttrycker det. Önskar de att de vågade göra detsamma eller är det viktigt att vara sin arbetsgivare trogen tills pensionen skiljer oss åt? Jag kommer då aldrig få någon guldklocka för lång och trogen tjänst och jag vågar mig på att skriva att inte många från de yngre generationerna kommer att få det. Kanske blir lång och trogen tjänst tio år i framtiden?

Nej, jag menar att det mer handlar om att vara riktigt lojal, både mot företaget och mot sig själv. Hur bra arbete utför jag egentligen om jag inte brinner för det, om jag inte vill, inte har drivkrafter att orka, oavsett vad det är? Då anser jag att någon annan kan göra mitt jobb bättre än mig och jag kan i min tur göra någon annans jobb bättre med ny energi.

Det är väl verkligen lojalitet, om något?!

Fotoutmaning ÅTTA: En person som du saknar!

Syster Yster

Tre år yngre än mig är hon och jag tyckte alltid att tre år var alldeles för lång tid när vi växte upp. Elina var för liten för att ha med och för tråkig att leka med, hennes kläder var för små för mig och hennes kompisar var töntar. Ju äldre vi blev desto mer gemensamt fick vi, både kompisar, intressen och garderober!

Sedan många år bor Elina med sin pojkvän i Oslo och jobbar inom restaurang eller horar ihop dricks, som hon själv brukar säga när hon är trött på det. Vi träffas när hon kommer hem som över jul och några veckor på sommaren, då bor hon hos oss. Mysigt!

Vi är väldigt lika och så väldigt olika på samma gång, min syster och jag.

När vi var i affären på Landet när vi var mindre fick vi alltid frågan om vi var tvillingar och när svaret blev nej så kom följdfrågan hur många år äldre Elina var? Då kändes det trist att se töntigare ut än sin tre år yngre syrra! Idag får vi sällan frågan, men om den kommer så ska jag njuta varje sekund!

Vi har vitt skilda intressen, men är nästan lika bra på att prata. Vi har samma storlek i de flesta kläder men ibland helt olika smak. Vi prioriterar helt olika saker många gånger men har samtidigt förståelse för varandras val. Våra livssituationer ser olika ut men vi har samma historia i bagaget. Vi är systrar. Med alldeles särskilda band.

Älskar dig Elina.