Ambitiös Lördag!

Idag har varit en dag i effektivitetens tecken. En dag som jag önskar att jag kunde få uppleva varje dag på ett eller annat vis… Jag älskar att vara ambitiös!

Idag har jag, i kronoligisk ordning:

– Legat och kännt militärbebisens sparkar och bara njutit.

– Tömt all sopsortering från vårt sopsorteringsförråd, som var fyllt till bristningsgränsen.

– Pantat burkar.

– Handlat godaste frukosten på Maxi iklädd värsta uteliggarutstyrseln med en svag stank av gammal öl som runnit ut på händerna när jag pantade burkar precis innan.  ALLA vände sig om och tittade!

– Städat, tvättat och dammsugit bilen. Det tog någon timme…

– Gått en kortare morgonpromenad med vackraste hunden.

– Gjort iordning finaste frukosten för att överraska militärpappan, bara för att han är en sån underbar militärpappa.  (och jag en underbarare militärmamma)!

– Väckt militärpappan så att han med fick känna på militärbebisens sparkar och äta frukost med mig.

(- Bråkat lite med militärppappan. Så jag fick gråta en skvätt. Kan uppenbarligen inte undvikas under några som helst omständigheter!)

– Plockat iordning i hela huset med militärpappans hjälp.

– Varit i en annan stad och kollat på lampor i ett enormt hus fyllt av sådana! Hittade inget, så vi körde hem igen. =S

– Ätit en glass med kolasås från Mc Donald´s. Mums!

– Fyndat en skitsnygg lampa att ha över köksbordet, på rea OCH med presentkort, vilket gjorde att vi bara cashade 300 spänn ur egen ficka för en lampa som egentligen kostade 1500:- Vilket klipp!

– Blivit bjuden på Thairestaurang av militärpappan, bara för att jag är en sån underbar militärmamma.  (och han en underbarare militärpappa)!

– Sovit en stund på dagen, med tidningen Mama över huvudet. Allt i sin ordning.

– Gått på Bio, Snabba Cash, med militärpappan och tyckt att den var bra men läskig, eftersom att alla är så fina innerst inne, även värsta juggegangsters som dödar och håller på. Och då känner jag empati för dem. Suck!

– Förberett för morgondagens arbete, då jag ska jobba utomhus och stillastående i ÅTTA! timmar. Urk.

Det var allt. Mer har jag inte hunnit med men är mycket nöjd med dagen som helhet. Ska snart gå och lägga mig så jag orkar med morgondagen, men jag borde verkligen fixa mina naglar. Bara fila lite på dem och lägga ett genomskilnligt lack, så de stannar kvar och inte skivar sig.

Typiskt att jag alltid ska känna stress över såna saker. Som att jag verkligen borde fila fötterna också. Och baka surdegsbröd. Men det blir liksom så när jag är uppe i varv. Det ska hinnas med så mycket helt plötsligt. Som att läsa tidningen Mama innan jag somnar. Men jag hinner ju ändå aldrig läsa mer än ett par rader.

Men ambitionen finns där i alla fall!

Att fylla 29.

Idag fyller jag 29 år. Och det är nog faktiskt första gången som jag nästan glömt bort min födelsedag. Det enda som kretsar i min hjärna är när militärbebisens födelsedag ska bli!

Lite folk kommer över ikväll och jag kom plötsligt på igår kväll, när jag redan gått och lagt mig, att jag inte har förberett nåt alls. Inte städat, inte handlat, inte ens kommit på vad jag ska bjuda på! Så det kom vi på i strax innan vi somnade igår. För övrigt så är militärpappan hemma denna vecka för hemstudier och jag njuter verkligen varje morgon av att få vakna ihop! (Åh, vad jag alltid ska känna såhär.)

Alla andra hade ju i alla fall kommit ihåg min födelsedag och jag har fått otaliga sms och telefonsamtal och facebookhälsningar… Nästan så det känns lite överdrivet, som att jag inte skulle vara värd det. Märklig känsla för övrigt.

Tuffbästis hade skickat ett sms där det stod att när jag blir sötsugen idag så var det bara att kolla i kylen på jobbet. Och där stod en jättefin bakelse till mig som hon varit och lämnat i hemlighet i morse! Jag har till och med fått en bukett tulpaner från min chef!

Som en extra födelsedagspresent blev min graviduniform klar idag och den satt jäklar perfekt! Nu är det bara skjorta som går att knäppa som saknas… Men det tar vi en annan dag.

Nu ska jag sticka och träna, vi får ju göra det på arbetstid, så underbart bra! Sen är det fackmöte dit jag tydligen är nominerad som styrelsemedlem. Sen snabbt till affären och handla tills ikväll och däremellan hämta tårta på konditoriet. Nu höll jag på att glömma tårtan med. Och min födelsedag. Igen.

Marschträning i snömodd

Idag har jag varit ute och marschat för att bedöma en lektion, en del av mitt jobb. Detta innebär, för er som inte är militärer, att man går en sträcka (ofta ganska lång) i samlad trupp med lättare eller tyngre packning. Tempot som ska hållas finns uppstyrt i en bok och det handlar om ett visst antal steg i minuten. Hur som helst, med hänsyn till min graviditet, tog jag inte med särskilt tung packning, utan endast ett par kilo. Vi marschade i tre timmar och tempot var till en början ganska högt, men överkomligt. Tyvärr småpratade soldaterna lite mycket, vilket vi ju alla vet betyder att tempot är på tok för lågt.., så befälet (som inte var jag) bestämde sig för att öka hastigheten. Inte bara lite. Utan mycket!

Jag hängde på så gott jag kunde, vilket innebar i precis samma hastighet som alla andra, icke gravida 20-åriga killar. Efter ungefär 2,5 timmar började det bli riktigt jobbigt att trampa och halka runt i snömodden med sjukt stark motvind och allt horisontellt snöande. Plötsligt fick det här med uppnäsa en helt ny innebörd för mig, då det praktiskt taget snöade rakt in, upp i min näsa! Jag var riktigt trött och började känna mig skakig och kallsvettig, så som jag inbillar mig att diabetiker känner när de saknar insulin. Men vad skulle jag göra åt det? Att bryta finns liksom inte som valbar knapp att trycka på i min hjärna, efter alla prestationsinriktade år i detta utmanande yrke! Men så har jag ju aldrig varit gravid innan heller…

Efter tre timmar var vi nästan framme vid vårt slutmål och jag tog mig själv i kragen och sa till killen som gick bredvid mig att jag inte mådde särskilt bra så att jag viker av här, så ses vi inne sen. Jag såg den gröna masken av soldaterna på rad försvinna bort över krönet och med ens kände jag hur alla krafter bara rann ur mig. Kändes som att jag inte hade en gnutta ork kvar, men var fortfarande 400 meter bort från närmaste hus. Nu vet ju alla att när man tror att kroppen är död, så har man 70% kvar att ge… Fast nu kändes det som att militärbebisen slukade upp 50% av dem, så på resterande 20% tog jag mig stapplande bort mot stabshuset (där alla höga chefer sitter).

På vägen dit mötte jag tuff-bästis som var sjukt stressad till frissan, men som stannade upp och tittade med stora oroliga ögon på mig och sa att du ser ut att typ dö snart, vad har hänt? Har du något ätbart, undrade jag och tuff-bästis gav mig ett sockerfritt tuggummi som var det enda hon hade. Jag staplade vidare och nådde tillslut stabshuset. Väl där skulle jag upp tre våningar. Via trappor (inga handikappade arbetar i Försvarsmakten, så vi har liksom inga hissar. Inte många gravida jobbar där heller, för den delen…) Jag fick sätta mig och vila i trappen tre gånger för att orka ta mig upp till mitt mål: Höga chefernas fikarum! De har alltid den finaste frukten, typ vindruvor och annat sött, som jag var tvungen att få i mig nu. Jätte-nu!

Jag stapplade ensam in i det tomma chefs-fikarummet och kastade mig, med de sista krafterna jag hade kvar, över en bit kardemummafläta med pärlsocker på. Där efter tryckte jag ner en banan och ett päron i ilfart och fortsatte med müssli från ett paket jag hittade i en hylla. Men det räckte inte. Jag var fortfarande darrig och yr och kollade därför in i kylen. Där stod en fruktyoggi, sprängfylld med socker såklart, och jag hällde i mig ett par deciliter. Först nu mådde jag bättre!

Med något dåligt samvete men på betydligt stadigare ben gick jag sedan raka vägen in på jätte-chefens tjänsterum och erkände mina synder, om han (såklart är det en Han) möjligtvis skulle råka höra nåt ramaskri dagen därpå när någon upptäcker att halva yoggin är slut. För någons var den ju. Inte min. Han tyckte att jag skulle åka hem och efter ett tag kom militärpappan och hämtade mig.

Nu har jag så evinnerligt ont i magen. I livmodern, där militärbebisen ligger. Så fort jag rör mig bara minsta millimeter så känns det som att jag ska gå sönder! Fast jag har känt att militärbebisen rör sig där inne. Då blev jag lite lugnare i alla fall. Aldrig mer, säger jag bara!

Aldrig mer att jag pressar mig själv så hårt bara för att det är vardag för mig att göra det. Inte för ett jobb. I så fall får jag väl jobba med något annat! Aldrig mer utsätta mig och militärbebisen för detta! Men det är så svårt. Jag gör det så ofta. Flera gånger i veckan. På jobbet. När jag tränar. När jag tävlar med mig själv. Att klara. Att övervinna. Att bevisa. Att få vara med. Att bli accepterad. Men nu är jag gravid. Då spelar man på helt andra premisser. Jag förstår det.

Nu.

En militär med en doft av ros och lavendel!

Idag flexade jag ut från jobbet strax innan tre och tiden som jag fick över använde jag till att laga lasange, för första gången i mitt liv! Jag som älskar att laga mat, men nån gång måste ju vara den första… Den blev riktigt god! Efter jag och militärpappan ätit åkte jag iväg igen, för att gå på massage. Gravidmassage. Eller det visade sig vara aromaterapi. Ja, vad det än nu var så var det fullkomligt underbart!

Aromaterapeuten  och jag pratade om mig och mitt liv, min kropp och min själ och det var ett mycket spännande samtal. Utifrån vad jag sagt blandade hon ihop tre oljor som tillsammans tydligen bildade en underbar doft. Själv är jag ju konstant täppt i näsan, så jag kände ingenting, men jag valde helt enkelt att lita på kvinnan.

Jag fick ligga i ett mycket varmt rum, kanske 35 grader, på en tempurmadrass, ni vet en såndär som sjunker ner just där man ligger. Aromakvinnan stoppade om mig med ett skönt täcke och la en underbart varm handduk över den delen av kroppen som hon inte skulle massera. Sen masserade hon mig mjukt och långsamt över hela kroppen. Fantastiskt avslappnande och lugnande! Jag somnade i slutet… Har ju liksom inte förmågan att kunna ligga ner en längre tid utan att somna…

Hela besöket varade i en och en halv timme och jag rekommenderar detta till alla, alla, alla! Ni vet, med dessa speciella oljor kan man bota allt, allt, allt! Så spännande, men framförallt obeskrivligt skönt, avslappnande OCH billigt! 600 kronor för hela besöket. Värt vartenda öre!

Efter besöket släppte min nästäppa och jag kan inte sluta lukta på mig själv! Ros och lavendel. Imorgon ska jag jobba iklädd M90 (grön kammo-uniform) och dofta ros och lavendel. Hela dagen. Tänk vad piffigt!

I det tysta

Sjuttio tentor av nittio är nu rättade. Jag är effektiv ibland!

Ibland när jag får vara ifred. När allt är tyst och gärna svart. I skenet av ett stearinljus, femton grader inomhus, med yllefilten omsvept min huttrande kropp, har jag nu suttit några timmar. Ganska många timmar.  Bara jag, tystnaden och sjuttio tentor.

Nu börjar vackraste hunden vakna i källaren och militärpappan kommer strax tillbaka från fotbollskvällen. Arsenal förlorade. Så han måste antagligen tröstas.

Undrar om en glassbåt hjälper?

Fredagsmys i militärfamiljen!

Äntligen är han hemma! Och vi ska bara mysa hela kvällen!

Igår var jag insnöad i huset med vackraste hunden. Som tur väl var hade vi sällskap av 93 (!) orättade tentor från jobbet. Så vi hade ju att göra, om man säger så. Eller jag hade att göra, vackraste hunden gör bara roliga saker. Som vanligt gjorde jag allt för att slippa börja rätta dessa tentor… Jag plockade undan i min walk in closet (helt otroligt att jag har en sån, jag vet), jag putsade köket, tvättade, skottade hela garageuppfarten fri från snö – och grannens! Men när jag kom på mig själv med att dammsuga under sängen (som är himla jobbigt eftersom sängen är så låg, så man måste liksom ha dammsugarmunstycket i ett visst läge konstant), då insåg jag själv att det gått för långt.

Så jag satte mig med tentorna och en stor rosa penna (det gäller ju att sätta lite piff på tillvaron!). Då ringde restaurangmormor. Typiskt! Vi pratade en stund och jag nämnde bland annat att det var ganska kallt här hemma, att vi alla mådde bra och att de ska komma hit på min födelsedag nästa vecka. När jag som bäst försjunkit in i mitt rosa tentarättande och glassbåtsfrosseri -då kom militärmorfarn och plingade på. Typiskt igen! Med sig hade han en pelletsbehållare, en hel säck med pellets och tändblock. Han hade hört rykten om att militärbebisen och jag eventuellt skulle frysa. Vilken fin överraskning! Tusen tack!!

Framför brasan med alla tentor och en glassbåt ytterligare (man måste äta upp paketen ganska snabbt, annars smakar de inte lika gott, nämligen…) fick jag rätt mycket gjort! På kvällen var jag hos pluggkompisen med sykvinnan och åt kladdkaka. Fast jag åt melon. För galiamelon äter jag en halv om dagen numera. Mums!

Nu kom militärpappan och vackraste hunden hem från affären, så nu ska vi laga rösti med färska räkor och löjrom. Glassbåtarna, galiamelonen och resterande 50 orättade tentorna får vänta. För nu ska militärfamiljen ha fredagsmys!

Militärmamman på bild…

Militärmamman, eller?

Finaste naughty nurse skrev en kommentar igår om att jag är himla lik Maggie Gyllenhaal. Så jag letade upp den vackraste bilden på henne såklart, så alla nu kan se hur jag ser ut – egentligen. =) Tack Naughty nurse, du förgyller min insnöade dag!!

Två glassbåtar senare…

Ja, två glassbåtar senare känns det faktiskt helt okej att vara själv igen. Det kan i och för sig också ha att göra med att jag fick sova nästan hela natten. Vackraste hunden ser nämligen det som sitt största mission när jag är ensam att skydda mig från allt ont här i världen. Eller i huset i alla fall. Och ni skulle bara veta hur mycket onda otäckheter som finns i vårt hus när vi är ensamma, enligt vackraste hunden…

Kanske en bra övning att inte få sova ostört en hel natt, tycker säkert en del av er nu, eller? Men den bebis som låter som vackraste hunden när den vaknar på natten… den finns inte. Då dör jag. Igen.

Helt plötsligt, utan förvarning ger vackraste hunden ifrån sig ett fruktansvärt högt, genomskärande skall som är så kraftfullt att hon börjar yla, innan hon fortsätter. Ni vet som när bebisar skriker tills de inte får nån luft och sen är de tysta ett par sekunder innan skiten är igång igen. Jag, som vanligtvis vaknar av att vackraste hunden byter liggställning två rum bort, fullkomligt chockeras av detta enormt obekväma ljud. Jag vaknar liksom med hjärtat i halsgropen och får svårt att andas en kort stund.

Ibland tystnar hon efter en stund, ibland inte. Somliga nätter står hon helt stilla stirrandes ut i kolmörkret med ett dovt morrande, skorrande ljud, hur länge som helst.

Men igår natt orkade jag inte mer. Det rann över. Jag mordhotade henne. Den vackraste hunden blev hotad till döden av mig, som älskar henne mest…Ja, vad mer ska jag säga? Jag har lite dåligt samvete såklart, men hundfan var skrämd att tiga och jag fick sova en hel natt.

Min slutsats: Kombinationen glassbåt och mordhot är jäkligt underskattad!

Ensammast i världen!

Igår flyttade militärpappan. Snyft! Inte för att jag har skrikit mer hysteriskt än vanligt eller tjatat i oändlighet att toalocket ska ner… Nej, utan bara för att han är just militärpappa. I det här yrket får man räkna med sånt. Typiskt att vi valt just det då – båda två! Han ska gå på skola för att stiga en grad, få ett halvt guldigt streck till på axeln helt enkelt. 

Och jag har förberett mig. Trodde jag. Jag hade verkligen gjort ett bra  jobb med att inbilla mig själv att det faktiskt fanns även positiva saker med att militärpappan flyttade. Men så stod jag där igår morse med gråten i halsen och darrande underläpp när han skulle åka. Inte för att vi inte kan vara ifrån varandra någon vecka, han kommer ju hem varje helg. Men när jag kom hem från min utlandstjänst, som  varade i ett halvår, bestämde jag mig för att aldrig mer vara borta från militärpappan. Det där halvåret på Balkan kändes verkligen som en hel evighet!

Plötsligt slog det mig i alla fall att han ska vara borta så jäkla länge. HAN SKA JU FÖR FAN LÄSA I NÄRA PÅ ETT OCH ETT HALVT ÅR!! Fatta, inte bara en evighet, inte två evigheter – utan tre fucking hela evigheter!

Jag kommer dö.

Ilska, frustration och hat – min insida just nu.

Jag har börjat jobba igen och inte skrivit något här. Inte för att jag haft ont om tid, som man skulle kunna tro, utan för att jag konstant har varit förbannad i två veckor! Jag är inte mindre förbannad nu, snarare trött och uppgiven. Så här kommer en extremt kortfattad och aggressiv version i punktform:

– Jag hatar att folk i allmänhet och på min arbetsplats i synnerhet tar sig friheten att kommentera mina dagliga intag av föda. ”Oj, ska du verkligen äta nu igen?” och ”Tänk att du ska gå ner alla de där kilona snart igen, så du ska nog inte äta den där frallan”. Mitt svar: Fuck you all!

– Jag är nu fruktansvärt less på att min graviduniform fortfarande lyser med sin frånvaro. Mitt svar: Skynda!

– Jag är ännu mer less på att svara på kommentarer från andra som irriterat undrar om jag ska gå ”klädd sådär” (civilt med mammabyxor) länge till? Mitt svar: Visa lite förståelse för fan!

– Jag är också äckligt uppretad över att jag inte får någon stöttning och från mina otäcka kollegor som verkar sjukt arbetsskygga och lata! Mitt svar: Jag hatar lata människor, så in i h……!

– Jag är vansinnig på min chef som säger till mig att jag måste be mer om hjälp och inte lösa allt själv, men när jag väl gör det, så är det aldrig någon som kan – inklusive han själv! Mitt svar: Du fattar väl varför jag inte tar dig på allvar?!

Nä, men annars är väl allt under kontroll och jag mår bra. Imorgon börjar jag på gravidyoga och det ser jag fram emot! Det är väl där man lär sig andas ut all ilska och frustration va?! (…)

Ha de´!