Elise är nästan alltid väldigt glad och lätt att ha och göra med. De senaste dagarna har hon dock visat oss att även hon kan bli riktigt, riktigt arg! Igår hade hon ett utbrott som varade i nästan en halvtimme och startade med att hon inte fick vara ute på altanen iklädd enbart klänning och därifrån gick det snabbt utför.
Så fort vi tittade på henne bröt hon ihop fullständigt igen och när vi bestämde oss för att inte krusa, inte titta, utan bara ignorera, så blev hon frustrerad över det. Hon skrek, grät och slängde saker hårt runt sig och när det inte hjälpte sprang hon fram till mig och slog mig.
På ett sätt gjorde det ont i mig att se henne så frustrerad i sig själv och samtidigt var det svårt att hålla sig för skratt mellan varven. Och jag känner ju igen mig, såklart, att vara så arg att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till! Att bara vilja vråla ut all frustration och ilska över vad det nu var som man glömt bort eller inte kan sätta fingret på.
Tillslut la jag mig på golvet med ansiktet nedåt (värsta hundpsykologin) och då kom hon och la sig nära mig och lugnade ner sig. Efter en liten stund kunde jag stryka henne på ryggen försiktigt och sedan kramade hon mig hårt och länge! Det var en riktigt känslomässig stund för oss båda och jag var mycket berörd av ögonblicket.
Sen ville hon sitta nära mig och äta och efter det var hon på toppenhumör igen, min lilla tjeja!
Att man bara kan älska någon såhär mycket är otroligt och jag är så oerhört tacksam att jag får ha henne här hos mig varje dag! Underbara Elise!!
