Det här med att vara tvåbarnsmamma… Det är väl lite som man tänkt sig. Lite sådär som man föreställde sig att det skulle bli att vara mamma första gången. Alltså, man har inte en aning!
För det mesta är det väldigt mysigt och jag känner att jag har en egen familj lite mer på riktigt nu. När Militärpappan kommer hem från jobbet vid fem och vi kan umgås, laga mat, hjälpas åt, äta allihop, prata om dagen när barnen har somnat, den som behöver kan få vila, kanske hitta på något tillsammans. De dagarna älskar jag!
Men en Militärfamiljs liv ser ju inte oftast ut så och när jag är ensam med två små barn från tidig morgon till sen kväll, när han går innan barnen vaknar och kommer hem när de somnat, eller när han är borta en vecka eller två, de dagar älskar jag inte lika mycket. Dagar då jag är själv, inte träffar någon annan vuxen människa, när jag måste laga mat ensam som i princip bara jag själv ska äta, när allt hänger på mig, när jag inte har någon som helst möjlighet att vila. De dagarna… är många och inte lika mysiga.
Elise har inte varit på förskolan sedan Tilia föddes och inte mina tre sista graviditetsveckor heller. Även om jag gillat att mysa med henne här hemma så tror jag att hon skulle må bra av att vara där lite. För miljöombytet, för att vara bland andra barn och bland andra vuxna. Andra vuxna som sätter regler och ramar för hennes värld. Jag tror att det skulle vara bra för både henne och mig. Och för Tilia.
Tilia, som jag för varje natt berättar att det är jag som är hennes mamma. Kanske har hon missat det, för jag är mest mamma åt Elise och Tilia lyfts med från rum till rum. Hon får gilla läget helt enkelt och det gör hon.
Natten till idag var Militärpappan borta igen och jag var själv med flickorna. Första dagen gick kanonbra och jag var inte ens trött. Dock fick jag inte i mig all mat jag borde och idag tog det ut sin rätt. Jag har varit lite tröttare men framförallt har stubinen varit superkort. Sådär så jag helst ville gråta en skvätt när Storasystern avsiktligt hällde ut mjölk på bordet och förvånat sa ”oj!”, när hon vägrade somna igår utan efter en timmes läggningsförsök plötsligt börjar leka, när jag satt på toa samtidigt som jag ammade och Storasystern var på väg ut genom ytterdörren… gråta en skvätt. Fast det hann jag inte. Det var bara att slita bort hon som åt från bröstet och springa ut efter den rymningbenägna med trosorna i knävecket och samtidigt be en stilla bön att ingen försäljare eller granne skulle vara i närheten. Mer så fick det bli.
Som sagt, mest har vi otroligt mysigt och njuter av varandra och våren! Och ibland går vi varandra på nerverna… Jag skriver om båda sidorna för inte tänker jag låtsas att allt är mys och pys hela tiden. Det vore dumt tycker jag!
Avslutningsvis vill jag kommentera bilderna. Efter väldigt många och långa misslyckade försök till nattning av Elise fick jag åter igen stoppa ner henne i en vagn och gunga henne till sömns samtidigt som Tilia satt i Babybjörnen på min mage och ammade. Det gick kanon! Tills jag skulle flytta över Elise till sin säng… Den var full av en styck grå hund. En som verkade tycka att det minsann var hennes tur att få lite uppmärksamhet.
Just det! Jag har ju en hund med! Ska bara komma ihåg…
