I vårt landsting erbjuds alla gravida ett glukosbelastningstest runt graviditetsvecka 28. Jag ser det som en förmån att få ytterligare koll på kroppen och idag var det dags för mig att dricka det äckliga, trögflytande sockervattnet. Blä!
Oftast drar dem ihop ett gäng gravida som gör det samtidigt och under den två timmar långa väntetiden får man se på förlossningsfilm och prata. Idag var jag det dock bara jag och att sitta ensam i ett tyst rum i två timmar passade mig utmärkt! Jag hann jobba en timme men sen slocknade jag av sockerkicken. Otäckt! När jag vaknade till hann jag ringa samtal både till sjukhuset om Elises medicin och till bilverkstan och beställa tid innan det var dags att ta prover och lyssna på Militärbebisen.
Allt såg fint ut och mitt blodtryck håller sig otroligt bra på 126/68 och glukosbelastningen såg bra ut även den. Dock har mitt järnvärde inte kommit någonstans, ligger kvar på 115, trots mina ansträngningar och extra järntabletter. Phu! Jag får gå över till Niferex, inte lika skonsamt för magen men starkare. Militärbebisens hjärtslag låg på 144 idag igen och han hade inte huvudet nedåt i alla fall, vilket inte spelade någon roll än så länge utan han har gott om plats att röra sig lite som han känner för.
Och nej, vi vet inget kön på Militärbebisen, så det får vara en han så länge. Den, känns så opersonligt.










