En badleksak i plast föreställande en hummer, trodde vi...
Men ack så fel vi hade.
En liten ensam valp att ta hand om, tror Undra.
Hon bäddar och piper och skäller och piper och river och piper och letar och piper och gnäller och piper och vaktar och piper och skyddar och piper och gömmer och piper och är varsam och piper. Och PIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPER, skrev jag det?
Snart, väldigt snart blir jag galen. Galnare.
Vad roligt att gårdagens inlägg engagerade så många! När jag läser igenom alla kommentarer känns det viktigt för mig att skriva att jag inte vänder mig emot det Anna skrivit. För mig finns här ingen för- och emotsida. Jag ville med mitt blogginlägg ge en annan vinkel på det hon skrivit, en vinkel från en mamma. Jag ville, liksom Anna, skapa debatt och det lyckades vi med! Det här är viktiga ämnen som jag anser bör diskuteras mer, oftare, djupare och framförallt av fler!
Mycket mynnar ut i föräldrarledigheten och hur vi väljer att dela upp den. Alla väljer olika men i de allra flesta familjer är det kvinnan som tar ut den största delen föräldrardagar och det verkar som att den ekonomiska faktorn i många fall är avgörande.
Och visst blir man förbannad! Män överlag tjänar flera tusen kronor mer i månaden än kvinnor – av det skälet väljer många att kvinnan ska vara hemma och mannen fortsätta arbeta. Det i sin tur gör att mannens lön går upp mer (eftersom han jobbar) och kvinnans inte alls lika mycket (eftersom hon är föräldrarledig). Sen kommer ett barn till. Och kanske ytterligare ett barn till. Samma visa här, för nu är klyftan ännu större i mannen och kvinnans löner.
Hur fan ska vi bryta cirkeln?
Är svaret att bita i det sura äpplet och i många familjer ha väldigt ont om pengar, väldigt mycket mer ont om pengar, i ett par, tre år när föräldrarledigheten ska tas ut av pappan? Är svaret att låta staten låsa föräldrardagarna till lika många på varje förälder? Kanske ska man först nå toppen av sin karriär och därefter klämma ut ungar, då när vi är runt 50? Kanske om alla blir homosexuella, då skulle det bli mer lika uppdelat i alla fall, eller?!
Men vad är jämlikt och vem bestämmer det? Och vad är en mans rättighet och en kvinnas skyldighet och vice versa? Är det varje småbarnsförälders plikt att underlätta för andra småbarnsföräldrar i kommande generationer genom att uppoffra en bit av sitt liv, sin ekonomi och kanske sin vilja? Vinner alla på det? Var går gränsen? Vem bestämmer och framförallt, hur vill vi ha det?! Ska cirkeln brytas? Vem är beredd att betala priset?
Är vi bara lata, kärleksblinda, kortsiktstänkande och bekväma eller är vi kärleksfulla, ansvarstagande småbarnsföräldrar som gör det som vi anser vara absolut bäst för våra barn, för vår familj?
En svårare nöt att knäcka.
PS! Fler som bloggat om förra inlägget hittar ni här:
http://en-annan-blogg.blogspot.com/2011/02/brudbloggar.html
http://en-annan-blogg.blogspot.com/2011/02/kronika-om-foraldraforsakringen.html
Anna som bloggar HÄR skrev igår om mammabloggare. Intressant inlägg tyckte jag och vill gärna se vad ni andra mammabloggare har att säga om detta.
Hela klippet nedan är från Annas blogg ”En annan blogg”:
”Men alltså! Åååh!
Scannade av lite bloggar på jobbet idag. Jag behövde ta reda på lite mer om barn. De är en …öh, lite otydlig målgrupp för mig. Jag sökte på ”barnen” i bestämd form för att se hur folk pratar om sina barn.
Och ja, ”folk” är kvinnor, ca 35 år. De älskar sina barn. De skriver KÄRLEK och MYYYS med stora bokstäver. De skriver om sina små änglar. Det är fint. Vid sidan av barnen skriver de om heminredning. Bakning. Matlagning. Finns det en man med i bilden är han ofta ”fantastisk” men verkar rätt så passiv. Kanske beror det på att han, liksom de flesta småbarnspappor, arbetar i snitt 120% av en heltid.
Finns det ingen man är kvinnan ofta ”stolt ensamstående mamma”. Mamma var ordet. De skriver som mammor. BARA.
Detta hade inte varit ett problem. Om det inte hade varit så förbannat likriktat. Dessa bloggande mamas manifesterar livet i den lilla världen, livet innanför hemmets väggar. Några politiska åsikter eller ens trevande analys av den egna verkligheten finns överhuvudtaget inte. Vi får inte ens veta vad de arbetar med, om något. Jag får känslan av att hemmafru-wannabe-fenomenet och blogg-versionen av det spär på varandra. Man romantiserar sin puttinuttiga lilla hemmavrå och rättfärdigar därmed vistelsen i den.
Väldigt få män skriver som pappor. BARA. Och om de skriver LITE om att vara pappor så är det med nån smart fundersam vinkel på, nån liten underfundighet. Inte KÄRLEK MYYYS BAKA BULLAR ÅT MINA SMÅ ÄNGLAR ÅÅÅH PUSS SÖTNOSAR.
Fy fan vad hopplöst.”
Jag, alltså Militärmamman, anser att detta är aningen provocerande skrivet, av en skärpt, samhällsintresserad bloggande kvinna runt trettio som inte själv är mamma. Det märks.
Jag blir lite uppretad trots att jag inte själv räknar mig till den typen mammabloggare som Anna skriver om och jag frågar mig varför. Jo, jag tror att det är för att jag är mamma och inte hon. Att jag är en bloggande mamma som älskar mitt barn och bloggar om det, även om jag bloggar om annat också. Men det är ett par saker jag som bloggande mamma vill ge min syn på:
För det första: Jag trodde kanske aldrig på det själv men livet förändras radikalt när man får barn. Punkt. Min syn på kärlek och lycka, min tid på jorden, ja, till och med en del grundläggande värderingar! Alla mammor och pappor älskar sina barn och de som bloggar om sin familj väljer oftast att skriva om sin lycka! Själv har jag valt att spegla mitt liv och även skriva om en del saker som jag upplever frustrerande, jobbigt och vissa nakna sanningar som förlösta underliv och småbråk i familjen. Ibland får jag tänka en extra gång, jag har trots allt ca 200 läsare per dag, vill jag att de ska veta detta om mig? Jag är en öppen, okomplicerad och orädd person som gärna är personlig med de flesta, men inte privat. Jag vill skriva sanningen, den nakna sanningen för jag vill att folk ska få veta. Men jag förstår om många väljer att inte vara lika personliga. Det handlar om hur man själv är och hur man förhåller sig till sig själv.
För det andra: Att många varvar barnbloggandet med att skriva om matlagning, bakning och heminredning tror jag handlar om att de är mammalediga och hemma mycket på dagarna och där utför sysslor såsom just ovan nämnda. Det är vår värld just då och många mammor får en lust att ”boa”, rensa upp och göra fint i sitt hem. Jag tror det kommer med hormonerna.
För det tredje: Att mannen ofta framställs som passiv beror nog mest på att det inte är hans blogg, det är hon som väljer att blogga, att göra en mammablogg. Flera av de bloggar jag läser är just mammabloggar och deras män vill inte vara med, varken med namn eller på bild. Det är ett val de gjort. Att många pappor jobbar mycket är tråkigt och snedfördelat men sant och i de flesta fall behövligt. Vi lever i ett samhälle där männen tjänar mest och ja, vi måste alla göra vårt för att det ska ändras, men som småbarnsförälder kan det vara svårt rent ekonomiskt. Själv ska jag börja jobba redan om två veckor och Militärpappan vara hemma. Vi ville dela så lika som möjligt men när det nu väl kommer till kritan ska jag ärligt säga att jag känner lite ”Fan att vi ska vara så jämställda då!” och så varken vill eller tillåter jag mig inte att känna!
För det fjärde: Många mammor väljer att inte skriva något om var de jobbar, hur jobbet är eller att vara öppen med sina politiska åsikter. Jag tror att det beror på att många vill vara försiktiga och inte blotta sig för mycket för eventuella arbetsgivare eller blivande arbetsgivare. Jag har ju valt att skriva om mitt jobb för det finns synsätt där som jag anser vara förlegade och strukturer som tål att ifrågasättas. Det är ett val jag gjort och det kostar mig en hel del. Det finns folk som känner sig hotade och jag anses vara en besvärlig bitch med vass tunga och penna. Jag får höra det på omvägar. Men jag ser det som min rättighet och skyldighet att ifrågasätta dessa normer och jag får betala ett högt pris för det många gånger. Samtidigt förstår jag dem som väljer att inte vara så besvärliga.
För det femte: Varför behöver man rättfärdiga en vistelse i sitt eget hem, även om den är puttenuttig? Egentligen.
För det sjätte: Det finns inte många pappabloggar. Inte lika många som det finns mammabloggar. Utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning vågar jag mig på att påstå att det är fler kvinnor än män som bloggar överlag. Det finns även en tidning som heter Mama, men ingen som heter Papa. Varför?
Vad tycker ni andra mammabloggare om Annas inlägg ”Brudbloggar”? Är det som hon skriver och varför då? Och har jag fel i mina påståenden och synsätt, vad tycker ni?
Jag tycker inte att en enda av de mammabloggar jag läser tillhör kategorin brudbloggar. Men tydligen finns de där ute någonstans, vad vet jag?
Jag vill ta kort på Elises tänder men hon vägrar öppna munnen!
Det händer så mycket i Elises utveckling just nu så det är svårt att hinna med i svängarna. Nästan varje dag ser vi något nytt i hennes motorik eller språk och hon själv verkar stortrivas med livet, som vanligt!
Hennes två tänder i överkäken har nu spruckit igenom, utan feber eller extra gnällighet vilket är helt fantastiskt! Visst märker vi att det kliar för hon biter i det mesta men hon verkar inte ha ont. Hennes hår har blivit tätare och mer fjunigt. Det är varken mörkt som mitt eller tokljust som Militärpappans utan just nu något mellanting. Vi får väl se hur det slutar, innan hon färgar håret lila eller så menar jag…
Jag satte mig mitt emot henne och klappade händerna mest för att se om hon härmade och det gjorde hon. Grymt häftigt att uppleva! Så nu sitter hon och klappar sina små händer lite då och då. Hon gillar mer och mer att ligga på mage och står på alla fyra i krypställning och gungar fram och tillbaka. Hon kommer nästan till full krypställning från sittande, men ett ben fastnar under henne, och tillbaka till sittande igen. Det ser ut som att hon snart kan sätta sig upp från liggande helt själv, det är bara den sista styrkan och stabiliteten som saknas. När vi sitter i soffan tar hon sig upp till stående genom att stödja sig på oss sen står hon där och vinglar och pratar. Så söt!
Pratar en hel del gör hon också, sådan mamma sådan dotter… Det kommer ut läten som ”ga, hi och ti” i olika konstilationer ur hennes lilla mun och det nya är att hon börjat ljuda bokstaven R, sådär långt ner i halsen som vi säger R här i Blekinge. Militärpappan som pratar med rullande R är sådärnöjd kan man säga men mamma är stolt!
Matrutinerna funkar bra och känns okej nu när vi kommit in i det. Tack alla kärleksfulla, erfarna mammor som gett sina tankar och åsikter kring mat och hur ni gjort med era barn! Vad glad jag är att jag ”träffat” er via bloggen!
Äntligen! Tittar man väldigt noga ser man en tand och en på väg!
Krakel spektakel i farten igen!
Jag är med och tävlar om en matkasse från Linas matkasse!
Hjälp mig att vinna genom att klicka HÄR!
För varje ny vän som går med i tävlingen får jag en poäng.
Det är viktigt att ni går in via just ovanstående länk, annars får jag ingen poäng.
Om din stad inte finns med går det bra att välja en annan stad i listan. (Min syster bor till exempel i Oslo, men angav en helt annan stad för att rösta på mig!)
Tusen tack för din röst!
Igår kväll var Jenny, Jesper och Ebba här och vi hade en riktigt trevlig kväll tillsammans! Vi åt, pratade och gullade med Elise och Ebba. Även om Elise somnade innan 20.00 och Ebba höll sig vaken mest hela kvällen, så hann de i alla fall träffas några timmar och utbyta lite erfarenheter, rivsår och saliv.
Det var jag som lagade maten under kvällen och skrev igår att jag skulle blogga om menyn idag, så här kommer den:
Förrätt: Italiensk tomatsoppa med thaibasilika serverad med västerbottentoppade rosmaringrissini.
Varmrätt: Pappardelle med räkor, hummersås och permasanstekta tomater.
Efterrätt: Cokladfondant med grädde och vaniljglass.
Som vanligt var maten för god och gästerna för hungriga för att foton skulle hinnas med att tas… Förrättsrecepten är länkade i texten ovan och varm- och efterrätten kan du läsa om här nedan.
1 kg oskalade räkor
4 tomater
2 msk smör till stekning
200 g parmesanost
Hummersås:
4 dl crème fraiche
1/2 dl torrt vitt vin
4 msk koncentrerad hummerfond
1/2 krm cayennepeppar
3 krm salt
2 msk smör
Garnera ev med någon en kvist basilika.
Chokladfondant:
Grädda fondanterna i ugn, 200 grader ca 8-10 minuter, de ska fortfarande vara lite rinniga i mitten. Servera med vaniljglass eller grädde.
Mina rosmaringrissini
Ikväll kommer finaste Jenny och Jesper och deras lilla Ebba på middag till oss. Det ska bli så himla roligt att träffa dem och att prata och äta och busa. Jag har planerat för en trerättersmeny som jag såklart inte kan avslöja här ännu, men bloggar om den imorgon istället.
Till förrätten ska vi i alla fall ha rosmaringrissini som jag bakade i morse. De blev väldigt goda och fina! Receptet är Lejla Lindholms såklart!
Jag gjorde tre olika ”topping”. En med flingsalt och rosmarin, en med flingsalt och thaibasilika samt en med flingsalt och västerbottenost.
Rosmaringrissini
30 st
25 g färsk jäst
1 tsk salt
2 tsk strösocker
1.5 dl ljummet vatten
1 st äggvita
0.5 dl olivolja
2 kvistar rosmarin
5 dl vetemjöl
flingsalt
1. Smula ner jästen i en bunke. Tillsätt salt, socker och vatten och rör om.
2. Blanda ner äggvitan och oljan.
3. Hacka två kvistar rosmarin och blanda i degen.
4. Tillsätt mjölet lite i taget tills degen går ihop.
5. Jäs degen under bakduk i 1.5 timme. Sätt ugnen på 175 grader.
6. Knåda degen på mjölat bakbord. Dela den i mindre bitar och rulla ut dem till smala stänger, ungefär samma tjocklek som en penna.
7. Pensla med vatten, strö över flingsalt och hackad rosmarin.
8. Grädda i ugnen 25 minuter tills de är gyllenbruna.
Förvara torrt!
På Lofsans blogg kan man vinna en jättesöt mössa till sitt barn, sig själv eller kanske att ge bort?! En tjej som heter Johanna tillverkar mössorna med märket Min mössa
Klicka bara på DENNA LÄNK och följ anvisningarna, så har du med chansen att vinna! Superenkelt!
Bilden har jag lånat från Min mössa bloggen. Titta in där!
När vi var på BVC förra veckan visade det sig vara som jag trodde att Elise inte gått upp så mycket. Nu gör det ju inte särskilt mycket för hon är ju rätt så rund och go som tur väl är, men hon hade växt 3 cm och är nu 72 cm lång.
Det här med maten har varit lite svårt tycker jag. Jag matar och hon gapar och sväljer tills det är slut sen verkar det inte spela någon större roll om hon fått i sig en eller tre deciliter mat. Så jag har liksom stoppat i henne det jag anser vara ”lagom” eller tills jag inte orkat hålla på mer helt enkelt.
Hon verkar aldrig missnöjd eller särskilt hungrig förutom precis innan hon ska få mat, då verkar hon väldigt hungrig. Hon busar ju och håller igång som aldrig förr och det betyder ju både att hon får i sig energi och att hon gör av med energi. Sen har hon ju ätit ersättning först två och senare tre gånger om dagen, men jag tycker att det känns som att backa i hennes matutveckling.
Sedan knappt en vecka tillbaka har jag nu ändrat i Elises kost som nu ser ut såhär i cirkatider:
07.00 Frukost: 200 ml välling
09.30 Mellis: 0,5 dl fruktpuré samt 120 ml ersättning
12.00 Lunch: 1 dl barnmat samt 0,5 dl fruktpuré
14.30 Mellis: 1 dl gröt samt 0,5 dl fruktpuré
17.30 Middag: 1 dl barnmat samt 0,5 dl fruktpuré
19.00 Kvällsmål: 200 ml välling
Hon äter som sagt och verkar nöjd, ibland vill hon inte ha all frukt och så får hon någon majsbåge emellanåt till något mål. Jag ger henne Mild havrevällning Godnatt (från 6 månader) både till frukost och kvällsmål samt mild havregröt (från fyra månader) som grötmål. Som första mellanmål gav jag henne idag frukt med dinkel, tänkte att det kunde bli lite mer mättande, men jag är osäker på det med den låga procenthalten dinkel… Någon som har tips på hur jag introducerar mera gluten i kosten? Behöver jag det? Hur gör ni andra?
Jag ger Elise nästan uteslutande ekologisk mat och så rena produkter som möjligt, så äter vi här hemma och såklart ska hon få minst lika bra mat som oss!
På BVC rekommenderade de att jag skulle ge henne smörgåsrån att pilla med och plocka i sig själv. ALDRIG I LIVET säger jag bara! Till er alltså, för till BVC sa jag bara jaha. I slutet av inlägget kan ni läsa om varför. BVC sa med att jag borde vänta lite med att ge henne fullkornsvälling då många bebisars magar inte ”tål” den i början för det blir för mycket helt enkelt. När jag väl introducerar fullkornsvälling tänker jag blanda ut den med mild havrevälling i början, så gör jag alltid när jag introducerar något nytt.
Elise har länge haft två tänder i underkäken och nu är de två framtänderna uppe på väg fram. Så nu är det dags att börja med små bitar i hennes kost och BVC föreslog vitt bröd som jag skulle rulla små små bollar av som hon kunde pilla i sig. Men jag vet inte… Jag tycker det är svårt detdär med småbitar, jag är så himla orolig att hon ska sätta i halsen! Men jag vet, jag måste komma över det. Barnet kan ju inte äta puré resten av sitt liv! Tips på bra ”puré-avvänjningsmat”? Jag brukar skära majsbågar till små bitar så får hon plocka med dem istället och så försöker jag att inte puréa all mat helt slät. Men jag är så nevös!
Jag vet att ni är många förståndiga, kärleksfulla och erfarna mammor som läser bloggen, så ge mig era tips är ni snälla!
Angående smörgåsrånen så är nedanstående text hämtad från Rebeccas Mammablogg. Vi har en väldigt lika syn på mycket inom mat och för att inte behöva upprepa allt hon redan skrivit, så lånade jag hennes text om detta. Hennes blogg är låst och bara inbjudna gäster får läsa. Skicka henne ett mejl (rebeccasmammablogg@gmail.com) och berätta vem du är för att få följa hennes blogg du med! Det är verkligen en blogg jag rekommenderar! Där kan man läsa om hennes vardag med Isak 9 månader, om kost, barnmatsrecept och om hennes tankar bland så mycket annat!
Vetemjöl, härdat vegetabiliskt fett, emulgeringsmedel, vetegroddar, salt, bakpulver, surhetsreglerande medel.
Vad betyder detta? Jo, den största delen av smörgåsrånet består av vetemjöl. Den två följande ingredienserna är härdat vegetabiliskt fett och emulgeringsmedel. Eftersom det inte står något om emulgeringsmedlet är framställt animaliskt eller vegetabiliskt så kan man anta att det är framställt animaliskt, eftersom det blir billigare för tillverkaren, d v s, slaktrester från kor och grisar. Mumsigt, va? (Emulgeringsmedel finns i livsmedel där man måste blanda ämnen som normalt inte vill förena sig).
Det står med stora bokstäver på förpackningen ”Innehåller inga transfetter”, så att småbarnsföräldrar med gott samvete ska kunna trycka i sina halvårsgamla barn rånen (transfetterna togs bort från smörgåsrånen för ca två år sedan efter att en het debatt blossade upp om transfetternas farliga påverkan på vår hälsa). Detta betyder på inget sätt att härdat fett inte är onyttigt! Men tillverkaren skäms inte för att använda missvisande marknadsföring och lura oss att tro att smörgåsrån är nyttigt för att det inte innehåller socker eller transfetter. Smörgåsrån är inget annat än onyttigt och jag tycker det är sorgligt att smörgåsrån blivit en produkt som alla ska stoppa i sina pyttesmå barn, som inte ens bett om det.
Ett mycket bättre alternativ är majskrokar som har en enda ingrediens: majs. Majs är förvisso ganska sött men det är en helt naturlig produkt och man ska såklart inte ge tio majskrokar om dagen, kanske inte ens en om dagen. Varför ska vi redan nu lära barnen att det är okej att småäta hela tiden?
Observera att detta inte är något påhopp på er som ger era barn smörgåsrån, jag vet att okunskapen är stor och jag vet att de flesta inte ens tittar på innehållsförteckningen. Jag hoppas kunna få fler intresserade av detta. För barnens skull!
Källor: Äkta Vara, Mats-Eric Nilsson, Ordfront förlag
http://www.goteborgskex.se/
http://steffiescorner.blogspot.com/”