Under eftermiddagen åkte jag och Elise med Finaste grannen och hennes två till Wämöparken för att titta på djuren. Barnen hade roligt och matade djuren och vi två vuxna hade trevligt, fotade och frös. Hu, vad kallt! Men vackert!

När vi gick där i parken började jag känna lite värkar och klockade dem. Det var nu fyra timmar sedan och värkarna har hållit på sedan dess, ganska så regelbundet med fem till tio minuters mellanrum och håller i sig i runt fyrtio sekunder. Härligt! Jag har ju inte ont så jag dör direkt, tyvärr, men det kommer väl, om inte annat imorgon. När jag är uppe och håller igång kommer de tätare än när jag sitter stilla. Jag välkomnar smärtan och hoppas att den håller i sig – och ökar på rejält!

Vi fortsätter att röja här hemma i diverse förråd, skåp och lådor. Nu är det knappt något kvar! Elise har tagit efter beteendet, fast är bäst på att dra fram… Sen är det lätt att tröttna på det mitt i allt och då är det ju inte värre än att man lägger sig och vilar lite.

Och nej, ingen bebis verkar vilja titta ut självmant. (BF+13 idag). Hoppas ni får en fin vårdag, här skiner solen från klarblå himmel!

Vid lunch passade jag på att gå en promenad på en timme med Finaste grannen. Vi tittade på nybyggda hus och pratade ikapp. Elise var hemma med Militärpappan och sov så jag hängde hos Finaste grannen en timme till medan hennes stora sov i vagnen utanför. Sen gick jag hem och hämtade Elise och så träffades vi allihop i lekparken för fika och bus. Hiskeligt kallt även om solen gjorde sitt för att värma där det var lä. Det var härligt att hålla i den varma kaffekoppen för oss mammor och barnen sprang mest runt och var lyckliga, så de höll sig varma på sitt sätt!

Jag vilade en stund när Militärpappan lagade mat med Elise och snart är det kväll för den lilla här hemma. Själv ska jag bädda ner mig i soffan framför Familjen Annorlunda och kanske mäta de allt tätare, men ganska smärtfria, sammandragningarna. Något ska man väl göra såhär en måndagskväll?.

Under eftermiddagen har vi varit utomhus i den underbara vårsolen! Elise har både hjälpt Militärpappan att kratta i trädgården och att tvätta bilen. Och så har Elise och jag gått en runda tillsammans och hon gick hela rundan, på cirka en timme själv och ville inte åka vagn. Nu gick det inte supersnabbt direkt, men vad gör det när våren visar sig från sin bästa sida?!

När det kom en bil skyndade Elise sig in till kanten och riktigt tryckte sig mot staketet där tills bilen kört förbi och då vinkade hon såklart och sa Hej då innan hon gick vidare. Sötunge! På vägen hem stannade vi i lekparken och Elise visade att hon minsann kunde gunga på de stora gungorna, alldeles själv, även om hon ville att jag skulle sitta mitt emot, men jag tänkte bespara henne detta då jag för tillfället kanske aldrig skulle kommit ur den där gungan igen…

Till middag gjorde vi egen ravioli som vi fyllde med ricottaost och spenat och åt världens godaste tomatsås till. Mums! Det blir visst en tidig fredagskväll här hemma och imorgon ska jag till förlossningen igen för ytterligare en hinnsvepning. Jag har haft rätt mycket sammandragningar under kvällen, men nu har det varit tok-lugnt i ett par timmar. Det ska bli spännande att se om det hänt något inuti mig imorgon!

Vid lunch tog jag en skön promenad i vårvädret med Finaste grannen och under eftermiddagen har jag sovit en stund och fixat lite här hemma. Till middag gjorde vi en köttfärspaj som blev riktigt god, det var längesedan vi åt paj här hemma!

Elise och Militärpappan hade haft det roligt i simhallen och där vara fyra pappor och fyra barn. Lagom, tycker jag och perfekt att bo i en mindre stad just vid tillfällen som dessa. Under kvällen har jag fixat med lite kläder och städat Elises garderob. Hon har hjälpt till såklart och sysselsatte sig själv i över en timme med att trä kläder över huvudet och hoppa i och ur en röd plastlåda. Underbart!

Innan jag satte mig i soffan för att invänta en förlossning (haha) så tog jag mig ytterligare en promenad, bara för att jag kunde och det är så svalt och härligt ute nu tycker jag, som annars är störtvarm precis hela tiden!

Imorgon, väldigt tidigt på morgonen, har jag tid på förlossningen för bedömning. De har förberett mig på att de ska göra en kontroll med ultraljud för att se hur Militärbebisen har det där inne med fostervatten osv och att de gör en hinnsvepning på mig för att sedan med största sannolikhet skicka hem mig igen. Det låter toppen för mig! Jag vill verkligen inte bli igångsatt, om det är möjligt. Jag litar fullt på deras kompetens och att de gör det som är bäst för mig och Militärbebisen. Jag kan inget om sådant här!

Jag är liksom bättre på att skjuta AK5, gå långt med tung packning och springa hinderbana… Det är så olika det där!

Jag har vinkat hej då till en förväntansfull liten tös som nyss åkte till simhallen med Militärpappan. Ända sedan jag hämtade baddräkten ur hennes låda har hon sprungit runt och lekt med den på huvudet (och sprungit in i alla saker eftersom hon inte ser någonting där under). Behöver jag nämna vilket liv det blev när baddräkten skulle packas ned i väskan istället? Tror inte det va?.

Nu är här tyst och lugnt och jag har plockat överallt, som vanligt. Jag har ju verkligen inte förmågan att slappna av förrän det är undanplockat i huset. Så här sitter jag nu med en kopp hallonbladste, några chokladbitar och en dator och hoppas att det var en bit av en slempropp jag skymtade i morse (gross, jag vet, men är det en gravidblogg så är det!). Och så mannen i en simhall utan mobiltelefon, bara för att jag inte ska kunna nå honom om jag nu behöver.

Det är sådant här man måste utsätta sig för när man gått ÅTTA(!) dagar över tiden. För det är i situationer som denna som det händer. Så måste det vara! Dock har jag inte en enda känning än så länge i alla fall, men vet från och med idag att det med all sannolikhet blir en mars-bebis. Det ni!