Så har vi äntligen kommit fram till slutet av denna långa berättelse om min förlossning med Elise. Delar av detta inlägg har en del av er läst förut, för länge sedan… Men inlägget förklarar allt och knyter ihop säcken för mig. Jag vill att detta inlägg ska avsluta min förlossningsberättelse med Elise.

En dag fick jag plötsligt nog och att jag nyligen blivit släppt från både förlossningen och min kateter som jag haft i en vecka hjälpte förmodligen till att ge mig lite extra kraft och mod till att våga vara ännu mera obekväm. Jag ställde krav. På förlossningen kom läkarronden varje dag och jag kunde ställa frågor om jag ville, ibland fick jag svar, om de kunde svara. Jag gillade aldrig BB, personalen var mycket otrevligare och den enorma kompetens och öppenhjärtlighet jag känt av på förlossningen var som bortblåst. Jag bad om att få prata med läkarronden, som enligt uppgift skulle komma vid 10-tiden. Jag väntade och väntade och väntade. Försökte att inte ens gå på toaletten för jag var så rädd att missa dagens läkarrond. Jag hade så många viktiga frågor att få svar på!

Jag köper läget om någon annan är i större behov av läkarronden, så de inte skulle ha tid för mig, typ att någon höll på att dö eller så. Det är okej, bara någon är ärlig och berättar det för mig i så fall. Om de har tid. Men så var inte fallet, utan sköterskorna sa hela dagen att snart kommer ronden till dig, Frida. Vid klockan 20.00 gav jag upp hoppet och tog ett eget initiativ till att träna lite på mitt rum. Just när jag stod och gjorde armhävningar mot väggen kom en läkare in och undrade om jag väntade på ett läkarsamtal? ”Jo, jag gjorde det för typ 12 timmar sedan. Nu gör jag armhävningar här i brist på annat”, sa jag och läkaren skrattade lite.

Det var en inhyrd jourläkare från Norrland och jag hade träffat honom förut, någon gång mellan krystvärkar, skyhögt blodtryck och slemmiga klumpar. Han var mänsklig, trevlig och ärlig. Jag gillade honom. Militärpappan med, de pratade båtar ihop och barn. Han var en skämtsam prick, den där norrländska jourläkaren! ”Jo, jag har lite frågor som jag gärna vill få svar på”, sa jag. ”Shoot”, sa han och satte sig på sängkanten. Jag tog fram mitt block med nedkladdade frågor, renskrivna till en prydlig punktlista med utrymme för svar. jag hade ju haft dagen på mig… Sen började jag beta av min lista uppifrån och ned.

Där fanns frågor som: Vad ska hända för att jag ska få åka hem? Vad väntar vi på? Vad har ni förplan med medicineringen av mig? Den känns planlös! När får jag gå ut? Varför är det viktigt att jag ligger stilla dygnet runt? Och så vidare och så vidare..

Den norrländska jourläkaren svarade rakt och ärligt. I like! Jag frågade lika rakt och ärligt, såklart. Han gav mig mycket självförtroende till att våga ställa frågorna till den ”riktiga” läkarronden morgonen därpå. Han sa att det var väldigt relevanta frågor och han pushade mig till att ställa läkarronden mot väggen och kräva svar. Sen trodde han att jag skämtade när jag sa att jag inte varit utomhus på över tre veckor och gav mig permission på momangen! Jag och Militärpappan tog Elise i vagnen och gick en runda i den varma sommarkvällen. Det var underbart att känna frisk luft, få uppleva en sommarkväll och så kissade jag på mig i alla nedförsbackar. Kul.

Dagen därpå väntade jag med spänning på läkarronden med mina frågor under armen. De kom aldrig. Jag bestämde mig för att springa iväg och kissa en snabbis medan jag väntade…

Jag fick lite ont i högra höften ett par dagar innan hemfärd. Sådär så jag haltade, för helt plötsligt högg det bara till och gjorde fruktansvärt ont i ett par sekunder. Jag ställde en egen diagnos (som vanligt) som löd att jag helt enkelt varit stilla för länge och att allt skulle bli bra bara jag kunde vara lite mer aktiv igen. Så det fanns inte mycket att göra än att försöka ignorera smärtan tills vidare.

Så en dag… skulle jag gå och kissa. Fatta lyckan att äntligen få låsa dörren om sig och slippa någon som tittar in varannan minut för att fråga hur det går! Så jag låste, såklart. Det var en stor toalett med stolen i mitten längs långsidan och ca två meter till dörren och två meter åt andra hållet till duschen. Jag kom dit vid klockan 10.00 och hade mitt avklarat två minuter senare. Men. När jag skulle resa mig för att spola och tvätta händerna, så kom jag inte upp, för det högg till något enormt i höften och den hade liksom låst sig.

Jag försökte på olika sätt att ta mig upp på benen, men efter 20 minuter kunde jag inte röra mig en enda milimeter och smärtan så fort jag ens vred överkroppen var enorm! Jag måste ha hjälp, konstaterade jag och såg på den låsta dörren. Uppdrag nr 1: Låsa upp dörren två meter till höger. I duschen lika långt åt andra hållet såg jag min (enda) chans – duschskrapan på en lång pinne. Efter mycket kämpande, lite gråtande och en hel del ganska högljutt jämrande lyckades jag tillslut nå en pall som jag på första (och enda möjliga) försöket, till min stora lättnad, lyckades kasta i nederkant på duschskrapan så att den välte över mig. Med den slog jag sedan ner låset på dörren och tryckte på larmknappen. Phu! Jag tänkte ibland på de som gick förbi utanför och hörde mig jämra mig och gråta där inne, på toaletten efter en förlossning. Nog har man hört att många är rädda för att gå på toaletten efter en sådan prestation, men någon måtta måste det ju finnas, menar jag…

In kom en undersköterska i 20-års åldern och såg lite skamset på mig. Jag bad henne hämta en till, så de kunde hjälpa mig upp för att min höft låst sig och tillbaka kom hon med en barnmorska i pytteformat. ”Nej, det här kommer inte gå. Ni får hämta Militärpappan”, sa jag. In kom Militärpappan och Elise och vips så var vi fem personer på toaletten. Militärpappan gjorde om sjukhustanterna till barnvakter och sen började uppdrag nr 2: Få upp mig på benen. Vilket verkligen visade sig vara lättare sagt än gjort då smärtan bara blev värre och nu börjat stråla ner i knät. Vi försökte i kanske 20 minuter att på olika sätt få upp mig, men smärtan satte tvärstopp och jag kom inte en milimeter åt något håll. Nu var smärtan så enorm att jag började må dåligt och få svimmningskänslor. Jag sa till Militärpappan att jag måste ha smärtlindring och han gick ut i korridoren för att leta rätt på någon som kunde hjälpa till. På ett kontor hittade han Överläkaren som jag haft mycket att göra med under min tid på sjukhuset. ”Ursäkta att jag stör, men min tjej har fastnat på toaletten, hennes höft har låste sig”. ”Är det Frida?”, undrade han direkt. Och ”Sitter hon på toalettstolen?” ”Ehh, ja”. ”Okej, vi kommer”, sa läkaren tog med sin läkarkollega.

In till mig på toaletten kliver Överläkaren, en kvinnlig läkarkollega under utbildning, en undersköterska, en barnmorska, Militärpappan och Elise. Där sitter jag på toalettstolen med engångstrosorna i knävecket med världens största binda i. (Det är så man ser ut på BB) ”Hej, hej”, sa jag. ”Det är bara jag igen” och så skrattar jag halvt svimfärdig och kritvit i ansiktet. Jag kunde riktigt se medlidandet i läkarstudentens blick. De flesta där på BB tyckte att jag varit med om lite väl mycket… ”Ja, det är otroligt att se att du är vid gott mod, Frida”, sa Överläkaren och frågade vad som skulle hända om han bara tog tag i mig och drog upp mig?. ”Då skriker jag tills du dör”, blev mitt svar och ändå gav han sig på ett försök. Det skulle han aldrig gjort! För jag skrek som aldrig förr och han släppte skräckslaget taget om mig. Jag kan tala om att det gjorde fan ondare än att föda barn och jag vet vad jag pratar om, för föda barn gjorde jag mindre än en vecka innan. Överläkaren försökte vinkla min fot, med samma resultat – jag skrek. Han släppte och beordrade någon att sätta smärtlindring på mig.

In kom ännu en sjuksköterska och satte en nål i armen till vilken hon kopplade dropp, eftersom jag höll på att svimma. Sen fick jag en spruta i benet med smärtstillande och samtidigt fick jag ett godishalsband av Militärpappan som jag knaprade på där på toaletten, för att hålla mig vaken. När smärtlindringen gett effekt var de ett helt gäng som hjälpe mig över till en rullstol bredvid toalettstolen och jag bad om att någon i farten skulle dra upp mina trosor… Med droppställning och hela faderullan kördes jag sedan in till mitt rum och skulle byta från rullstolen till sängen. Jag var då helt bedövad och ställde mig därför upp bredvid sängen och dansade lite. Alla blev helt galna och sa åt mig att genast lägga mig ner! ”Jag skulle bara se så det funkade”, sa jag.

Klockan hade nu hunnit bli 12.30!

Överläkaren kände på min mage och runt på höften och ljumsken och konstaterade att det var en låsning som antagligen berodde på att kroppen blir väldigt överrörlig efter en förlossning. (Och jag som var så överrörlig redan innan förlossningen). Jag drog min teori om att det är så här det går när man spärrar in en aktiv kvinna i tre veckor! Överläkaren kunde delvis hålla med och från och med nu fick jag med fördel röra på mig så mycket jag bara förmådde.

Sen fick jag äntligen chansen att ställa mina obekväma frågor – och jag fick svar! Bland annat att jag kände det som att jag helt planlöst blev istoppad massa piller, olika mängd varje dag och jag krävde en förklaring och att jag ville veta vad de stoppade i mig och när. Överläkaren såg oförstående på mig och sa att nej, Frida, det är inte planlöst. Du ska ha 2 tabletter av en viss medicin 3 gånger om dagen. Vid behov får du en annan tablett i engångsdos.

”Fast nu är ju jag en jobbig patient, som du vet, sa jag. Jag ifrågasätter nämligen alltid den sjuksköterskan som ger mig medicin. Och alla dagar flyter ihop, men igår fick jag bara en tablett tre gånger och den sköterskan dubbelkollade ändå i journalen efter att jag bett om det”. Överläkaren såg ut att bli ganska arg och in kom barnmorska efter barnmorska och svor sin heder på att just hon i alla fall gett mig rätt dos på sin rond! ”Jag skiter fullständigt i vem som gjort vad, men jag är tacksam om jag kan få rätt dos – varje dag. Från och med idag!”

Och så blev det. Och mitt mycket märkligt varierande blodtryck stabiliserade sig på ett par timmar. Sen fick vi åka hem morgonen därpå.

Så det kan gå. Jag älskar att vara obekväm och kommer fortsätta med det resten av mitt liv!

Läkarna satte igång förlossningen på en söndag (pga att jag hade preeklampsi). På onsdagen kom Elise och ett krampanfall (eklampsi) följde förlossningen. Jag åkte ner för vård på IVA och var tillbaka på förlossningen på torsdagen. Alla inlägg i kategorin hittar du HÄR.

På IVA har det riktigt cool utrustning, som att kunna ta blodtrycket varje sekund rakt genom blodet. Så ser det inte riktigt ut på förlossningen så även om jag slapp en av alla slangar fick jag i utbyte en vanlig blodtryckskontroll i timmen då det kom in en sköterska som väckte mig, tog min arm och pumpade upp och mätte. Varje timme, dygnet runt.

Jag får flera mediciner för att hålla mitt blodtryck nere med trots detta ligger det ganska högt, ungefär 150/100. Och då ligger jag helt stilla precis hela tiden! Jag förlorar för stora mängder blod och det beslutas att jag ska få 2 liter blod.

För att utesluta att inget hänt i mitt huvud, som att jag fått en propp och därför krampat, görs en EEG. En massa elektroder sätts med nåt klet i min hårbotten och jag kopplas ihop med en dator. En kvinna ber mig upprepa sifferkombinationer medan jag är totalt avslappnad. ”Frida, kan du slappna av lite till i vänster sida, är du snäll?” Läskigt. ”Frida! Somna inte!” Förlåt. Jag upprepar siffrorna kvinnan ger mig och till en början är det kanske fyra siffror i rad. En enkel match! Men siffrorna blir fler och fler. Och fler. Tillslut handlar det om kanske 10-14 siffor. Det är många siffror. I mitt totalt avslappnade tillstånd sätter jag samtliga siffror i alla försök! Helt galet! Kvinnan är imponerad över mitt enorma sifferminne som jag inte visste själv att jag låg inne med!

Det är torsdag förmiddag och jag duschade senast i söndags morse. Däremellan har jag legat ner konstant och försökt föda ut ett barn. Ni förstår kanske hur klibbig jag kände mig. Jag ber om att få duscha, men jag får inte röra mig från sängen. Varje gång de kommer in och tar trycket påminner jag dem om min önskan att få duscha. I journalen läser jag upprepade gånger: ”Frida önskar duscha”. På ett ställe står det: ”Frida ska eventuellt få duscha i eftermiddag”. Tack. Plötsligt händer det: Jag får duscha, men inte ensam. En barnmorska står utanför toalettdörren och Militärpappan sitter på en pall inne på den toalett där jag duschar. För all del.

Mitt förlossningsrufs ett par dagar innan första duschen

Militärpappan sitter på andra sidan duschdraperiet och håller i mina behållare med urin som sitter fast i mig genom en genomskinlig slang, fylld med urin. Fräscht. Jag är lite vinglig och måste sitta på en pall i duschen, det var ju ett tag sedan jag stod på benen nu… En hel flaska balsam går åt för att reda ut mitt förlossningsrufsiga hår. När jag börjar känna mig klar känner jag hur något åker ner inom mig och vill ut mellan mina ben. Jag tar ner handen där och fångar det som kommer ut med ett slemmigt plopp. Det är en dallrig, geléaktig blodklump stor som en grapefrukt ungefär. Så jäkla äckligt! Jag känner att jag nått kulmen för integritet och ber Militärpappan kalla in den vaktande barnmorskan utanför. Jag håller ut blodklumpen i ena handen utanför draperiet och säger lugnt: ”Jaha, nu åkte min lever ut”.

Barnmorskan förklarar att det inte är min lever utan koagulerat blod som samlats när jag legat stilla så länge och nu kommer ut i samband med att jag rör på mig. Jaha?! Blä!

Blodtrycket åker upp och ned, mest upp och jag får medicin på medicin på medicin. När inget annat hjälper ger de mig något intravenöst skit och då domnar hela jag bort, försvinner, somnar. Jag ser ingen ende på eländet. Vad väntar vi på? När mår jag bra? Mitt första mission: Att överleva var avklarat, mitt andra mission: att få duscha var avklarat. Mitt tredje mission blev: Bli av med katetern. Jag förstår ju att de inte kommer skicka hem mig med den. Jag ställer alla frågor jag kommer på och läkarna svarar och förklarar så gott de kan. ”Vi vill få ner ditt blodtryck innan du får åka hem. Vi förstår inte varför det fortsätter stiga men har ett antal möjliga teorier. Din kropp svarar inte på all medicin…”

Krampanfallet gjorde så att blodkärl i mina ögon gick sönder. Tror man. Det är helt borta nu. Thank God!

Det är nu lördag och trots all medicin och total sängvila ligger mitt blodtryck på 200/100. Inte bra. Inte alls bra. De byter medicin helt tillslut och ger mig Trandate och Adalat. Som grund. Och så lite till i så kallade engångsdoser. Jag får duscha igen och åter händer samma sak med koagulerat blod. Jag gör samma sak igen, visar upp min prestation för barnmorskan men drar till med njurarna den här gången. Innan hon hinner säga något förklarar jag för henne att det från och med nu inte kommer att beredas möjlighet att hålla mig sängliggande mer. Inte en sådan klump till ska komma ur mig för det var fan det vidrigaste jag varit med om! I journalen kan jag läsa: ”Frida får nu börja mobiliseras något”. Tack.

Fredag. Min lyckodag: Jag slipper katetern! Jag slipper min svans som skaver, som sitter fast på sängkanten och hindrar mig från att röra mig som jag vill i sängen. Jag är lycklig och sjunger en sång och helgonförklarar kvinnan som drar bort skiten ur mig! Tusen tack! Frihet har fått en ny innebörd.

De dubblar dosen av den nya medicinen och skickar upp mig till BB under lördagen. Helleluja! Ett steg närmare att få komma hem.

Men mer ska hända. Fortsättning följer…

Min förlossning tog ett tag och den slutade inte som många andra där man ett par timmar efter förlossningen skickas till BB och sedan hem dagen efter. För er som inte följt bloggen så länge kan ni här läsa min  förlossningsberättelse och fortsättningen med om ni är intresserade.

Förra berättelsen slutade med att jag fick ett krampanfall tre timmar efter förlossningen i samband med att jag skulle kissa. Militärpappan blev väckt och fick Elise rullad till sig i en vagn medan han såg mig bland en massa slangar och folk i vita rockar som rullade ut mig från rummet…

Som tur är hade jag två barnmorskor inne i förlossningssalen då jag föll ihop och började krampa. Ja, Militärpappan var också där, men han är ingen man väcker så lätt! Barnmorskorna tog emot mig när jag föll och gav mig snabbt Stesolid (en kramplösande spruta) så krampen var kortvarig, ungefär 20 sekunder. Jourläkare och narkosläkare tillkallas och jag får flera mediciner intravenöst, jag vet inte vad allt är men får ett hum av att googla det. Av alla ord får jag ihop det till att de först ger mig en hög dos magnesium för att förbereda blodet på mer och för att få en snabb effekt. De mäter den urinmängd som kommer ur mig då jag har kateter. Blodprover (toxprover) tas och visar att jag har stigande kreatinin och låga halter natrium i blodet varför det sätts in Acetat och Natriumklorid. Jag får även Syntocinondropp.

Allt detta händer klockan 06.00 och 06.07 överförs jag till intensivvårdsavdelningen (IVA) för fortsatt vård. 40 minuter senare kommer en läkare till Militärpappan för att informera om mitt tillstånd, att jag mådde bra efter omständigheterna. Det var ett lugnande besked för honom.

På IVA får jag fortsatt magnesiumdropp. Jag har även en atonisk blödning som är en följd av att livmodern inte drar sig samman som den ska. Det är vanligast efter en långdragen förlossning. Mot detta får jag mera Syntocinon. Blodtrycket ligger bra och tas nästan varje sekund direkt i blodet (coolt), resultatet visas på en tavla bakom sängen. Jag får medicin som motverkar blodpropp (Trombosprofylax med Fragmin).

Vid 10.30-tiden vaknar jag upp och frågar var jag är. Jag ligger i en sjukhussäng och har slangar överallt på kroppen, känns det som. I händerna, armvecken, underarmarna, underlivet och ansiktet. Det sitter en man vid datorn bredvid mig och svarar att jag är på IVA. Han är sjukskötare och har som uppgift att ”punktmarkera” mig, han måste vara i rummet hela tiden. Han verkar snäll. Jag är inte rädd och kommer ihåg allt tills jag föll ihop på förlossningen. Han berättar vad som hänt sedan dess och jag frågar efter mitt barn och Militärpappan.

Några minuter senare kommer Militärpappan och Elise till mig, med sig har de två barnmorskor. Elise läggs mot mitt bröst och i journalen står det att ”Flickan suger med perfekta tag…” i en halvtimme står de där allihop och tittar på mig när mitt barn ammar med perfekta tag, det är Militärpappan, IVA-skötaren, barnmorska ett och barnmorska två. Barnmorskorna hjälper mig att lägga Elise till andra bröstet, jag var så full av slangar så det var svårt att röra armarna som liksom behövs när man ska amma i en säng. Sedan går barnmorskorna ut så Militärpappan, jag och Elise får vara ”ensamma” med IVA-skötaren i 20 minuter medan hon ammar på andra bröstet (Elise alltså, inte IVA-skötaren). Jag vet inte vad vi pratade om. Vi höll mest varandra i handen och log och var allvarliga. Det kändes skönt att ha dem där.

Elise och jag på IVA

Jag får mera blodtrycksmedicin och somnar. Min livmoder drar inte ihop sig som den ska och det kommer ganska mycket blod när de trycker sådär läskigt på magen. Jag får medicin (Cytotec) och några timmar senare ser det bättre ut på den fronten. Militärpappan och Elise kommer ner en gång under eftermiddagen med för att amma. Lilla Elise söker efter Militärpappans bröst och då kommer de till mig. Underbart! Annars håller Militärpappan till på förlossningen och uppe på BB för de vanliga kontroller som görs på barnen. Elise var ju frisk, men jag sjuk, så Militärpappan fick sköta alla de kontakterna.

Mitt blodtryck är högt och mera mediciner trycks in i mig. Senare på kvällen får jag komma upp till Förlossningen och Militärpappan och Elise igen. Jag får äta och dricka. Tack. Det kliar i näsan för de har satt på mig en så kallad grimma med syrgas. Den låter och kittlas. En del av alla slangar kopplas bort från mig, men inte katetern. Den är otäck och skaver men vad gör det? Jag får vara nära min familj!

Fortsättning följer…

Såhär nio månader senare känner jag ett kall av att fortsätta berätta om min förlossning med Elise, om det som hände där jag slutade skriva senast… För er som inte läst om förlossningen eller om någon vill fräscha upp minnet lite, så hittar ni förlossningsberättelsen HÄR. För er som nöjer er med en extremt kortfattad version kommer den här:

I graviditetsvecka 34 ungefär fick jag havandeskapsförgiftning (preeklampsi) och blev någon vecka senare inlagd på förlossningen med stränga order om att vila, det togs massa blodtryckskontroller och en hel del medicin pillade de i mig med. Enda sättet att bota en havandeskapsförgiftning är en förlossning, barnet måste ut. Därför satte de igång mig söndagen den 4 Juli, en dag innan beräknad förlossning och efter tre dygn nästan helt utan sömn, starka värkar, galet mycket medicin och ständig övervakning av minst en barnmorska kom det äntligen en litet barn ur mig den 7 Juli, mitt i natten! Det blev bråttom på slutet och en barnmorska kom in och hävde sig över min mage (ja, det gjorde ont) och av det ploppade hon ut, lilla Elise. I och med detta hävdes min havandeskapsförgiftning och jag blev mamma.

Från det att jag sattes igång skjöt mitt blodtryck i höjden och kroppen kämpade emot allt vad den utsattes för, som att den inte var redo att föda än. Jag var under ständig övervakning av minst en barnmorska som fanns i min förlossningssal varje minut tills jag blev förlöst. De fanns där när jag hade ont, när jag åt, när jag drack, när jag kissade, när jag bajsade, när jag pratade… Jag fick inte lämnas ensam en sekund! Jag upplevde detta som drygt, kanske onödigt och djupt integritetshämmande.

Det var även bestämt att jag på inga villkor fick lämna sängen. Det värsta med detta var inte att jag var tvungen att äta, dricka och vila i sängen. Det värsta var inte heller att jag var tvungen att, inför andra människor, kissa och bajsa på ett bäcken (en potta) sittandes i min säng. Det absolut värsta var att ta varenda värk – under tre jävla dygn – liggandes helt stilla! Inget bad, ingen boll, inget vankande fram och tillbaka i rummet, utan bara andning och mental träning. Det var det absolut värsta av allt!

Väl om det. Tillslut kom hon i alla fall ur och jag blev lättad, lycklig och otroligt trött. När de vanliga procedurerna med skrik, amning, moderkaksutkrystning och lite stygn i mig var klara blev jag lämnad ensam med Militärpappan (och Elise) för första gången på flera dygn. I och med födseln var jag fri från min grava havandeskapsförgiftning och därmed även den ständiga övervakningen. Efter födelsefikat mitt i natten somnade vi alla tre av ren utmattning, jag i min säng, Militärpappan i sin och Elise i sin lilla låda på hjul.

Efter ett tag kom det in två barnmorskor och väcker mig. De sa att jag måste kissa men jag var inte kissnödig. ”Du måste kissa ändå”, sa dem och jag reste mig upp från sängen för första gången på tre dygn. De hade ställt ett bäcken på en stol precis bredvid sängen och det kändes läskigt och otroligt befriande att äntligen få stå på benen! Jag minns att jag sa till barnmorskorna precis innan jag skulle sätta mig på bäckenet att ”Nu känner jag mig väldigt yr”. Sen minns jag inget mer på många timmar.

Det som hände var att jag föll ihop men blev uppfångad av barnmorskorna som styrde ner mig på bäckenet. Där började jag krampa. Min havandeskapsförgiftning (preeklampsi) hade utvecklats till eklampsi, som ett livshotande tillstånd med kramper. Vilken tur att barnmorskorna var där just då och kunde ge mig motmedel mot kramperna i form av en spruta. Jag vill inte tänka på vad som hade hänt om de inte varit där, om jag krampat i min ensamhet i ett livshotande tillstånd!

Nu var det bråttom och salen fylldes snabbt med folk, narkosläkare, läkare, barnmorskor och undersköterskor, Militärpappan, Elise och så jag då. Jag blev lagd på en säng med hjul och ihopkopplad med en massa slangar. En sköterska försökte väcka Militärpappan som (som vanligt) sov mycket djupt mitt i allt detta kaos. Efter mycket ruskningar och rop fick de liv i honom och han slog upp ögonen mitt i operationsbelysning, ett rum fyllt med folk i vita rockar och så jag på en säng med massa sladdar i mig på väg att rullas ut därifrån.

Tre gånger fick barnmorskan förklara för honom att jag fått ett krampanfall och var på väg ner till intensiven för vård. ”Var är mitt barn?”, frågade han och fick Elise rullad till sig i sin lilla låda. ”Här”. Och sen blev han lämnad ensam med sitt lilla barn. I knappt fyra timmar hade han varit pappa.

Fortsättning följer…

Igår runt klockan 17.00 började jag få ont i magen, en ganska odefinierbar känsla som kändes mest nere i högra delen av magen. Vid 18.00 åt vi sushi och på kvällen skulle jag äta lite Lördagsgodis (som jag längtat!) men jag kunde inte förmå mig till att äta en enda godisbit för magen värkte så. Magsmärtorna blev allt värre och när jag skulle resa mig från soffan för att hämta ett glas vatten vek sig min kropp likt en fällkniv och jag fick lägga mig på golvet!

Resten av kvällen spenderade jag liggandes i fosterställning i soffan med en varm vetekudde på magen. Så fort jag ändrade ställning kved jag av smärta och att dricka kallt vatten sved som bara den, så jag fick dricka varmt vatten istället.

Jag tycker det är lite läskigt för jag kan inte definiera varken var det gör ont, hur det känns eller varför jag ens har ont! Jag är ju dock ingen läkare… Funderar på om det kan vara magkatarr, magsår, blindtarmsinfektion eller rent av mensvärk? Märkligt att jag försöker ställa en diagnos på mig själv istället för att beskriva själva smärtan, men den är så… Odefinierbar!

Smärtan gjorde det i alla fall helt omöjligt för mig att somna igår så vid 03.30 tog jag mig under ganska komplicerade omständigheter ner till vardagsrummet och googlade mina symptom. Det visade sig att jag kunde ha alla sjukdomar i hela världen ungefär, men det mesta stämde in på blindtarmen. Jag kollade tempen som visade lite feber, men inte så farligt. På sjukvårdsrådgivningen 1177 var det 18 minuters väntetid, så jag la på luren. Tillslut lyckades jag somna vid 04.30. 

Jag har haft väldigt ont hela dagen idag men har lyckats hålla mig på benen. Tänkte att det kanske skulle släppa lite om jag gick en runda så jag tog Elise med mig och gick till Maxi, en promenad som brukar ta ungefär 25 min men idag tog dubbla tiden. Aj, aj, aj… Nu har jag i alla fall lyckats få i mig lite mat och känner mig något bättre. I alla fall så länge jag sitter helt stilla.

Jag har hört att när mensen börjar komma igång efter amningen så kan det göra väldigt ont, lite som värkar. Någon som känner igen sig? Imorgon ska jag i alla fall till sjukhuset för att kolla blodtrycket och då ska jag fråga om detta med såklart. Om jag inte håller på att dö i natt. I så fall ringer jag en taxi och åker till akuten. Den tanken låg och gnagde ett tag i natt, men sen somnade jag som tur var!

Eftersom det är i magen jag har ont och inte vet riktigt var så vågar jag inte ta något smärtstillande.

Idag har jag träffat en läkare och fått ställa alla frågor som kom upp i och med vår komplicerade förlossning. Jag hade fyllt en sida i kalendern med frågor och fick en del svar, men jag är inte riktigt nöjd, tyvärr. Många svar var väldigt abstrakta och trots att läkaren försökte dölja det så kände jag av hennes stress då jag inte fick komma in förrän 30 minuter efter utsatt tid. 

Jag sammanfattar här de viktigaste av mina frågor och de svar jag fick:

Jag hade Preeklampsi (havandeskapsförgiftning) under min gaviditet. När ställdes den diagnosen?

Runt graviditetsvecka 34, då äggvitan i urinen steg. Blodtrycket låg bra en tid efter det, men steg mycket i vecka 37.

Är det ökad risk för mig som haft Preeklampsi att få det igen under nästa graviditet?

Du har en liten ökad risk för preeklampsi eftersom du medicineras mot hypertoni (högt blodtryck) redan utan att vara gravid (har medicinerats mot högt blodtryck sedan 2003). Om du får barn med samma man igen (vilket var min tanke) minskar risken för preeklampsi avsevärt då det är vanligast första graviditeten. Dock ökar risken något eftersom du redan haft preeklampsi en gång. (Min följdfråga: Blev det här +/- 0 då eller?. Fick inget svar.)

Finns det någonting jag själv kan göra för att undvika preeklampsi? Som att t ex inte köra triathlon i vecka 34?

Nej, snarare tvärt om. Det är bra om du rör på dig om du brukar det och tycker om det.

Är det bra att låta kroppen vila en viss tid innan nästa graviditet?

Nej, det har ingen betydelse.

Några timmar efter förlossningen fick jag ett krampanfall, Preeklampsin hade utvecklats till Eklampsi vilket är ett livshotande tillstånd. Har jag ökad risk för att utveckla eklampsi när jag haft det förut?

Att Preeklampsin utvecklas till Eklmapsi är ovanligt i sig och det är ökad risk för det i ett antal dygn efter förlossningen, sedan försvinner den risken. Nej, men det tror jag inte att du har ökad risk för.  (TROR?! Jag frågade om statistik fanns och det gjorde det, fick inget svar på hur jag fick tag i den).

Läkaren sa även att vid en eventuell ny graviditet finns möjlighet att medicinera för att, vad jag förstod, undvika Preeklampsin eller var det Eklampsin? Hon ville inte säga med vad eftersom råden och rönen hela tiden ändras, men just för tillfället är det Fragmin, ibland Trombyl. Hon rådde mig att om/när jag blir gravid igen kontakta Ofeliagruppen på förlossningen i Karlskrona. Där får jag möjlighet att gå igenom min journal från Elises förlossning, få svar på frågor och bestämma precis hur jag vill att nästa förlossning ska gå till.

Jag känner fullt förtroende till personalens proffesionelitet på förlossningen och jag vill inte planera min ev andra förlossning i detalj. Jag vill bara veta riskerna med att kanske föda barn igen. Jag kan inte riskera mitt eget liv för att Elise ska få ett syskon! Vi har ett underbart barn och i så fall är vi fullt nöjda som det är. Jag avslutade med frågan:

Avråder ni kvinnor som haft Eklampsi att gå igenom ytterligare en graviditet?

Nej.

Jag har redan ringt Ofeliagruppen för ett samtal. För mig är det otroligt viktigt att få det här utrett och få svar på mina frågor. Jag skulle gärna vilja föda barn igen och ser fram emot nästa förlossning, även om det kanske är många år dit…

Jag var på återbesök på MVC igår. Gjorde ju min efterkontroll redan sex eller åtta veckor efter förlossningen och då såg allt bra ut, men jag bad om att få en extra koll efter ett tag eftersom jag tränar en del och vill vara helt säker på att jag inte går för snabbt fram. Eftersom jag krystade så pass länge tog min bäckenbotten rätt mycket stryk, så det kändes tryggt med en extra kontroll.

Min barnmorska sa att allt såg väldigt fint ut och att jag knep mycket hårdare och kunde hålla i längre nu än förra gången och det kändes ju bra! Jag fick en läkartid om en månad för eventuell isättning av kopparspiral, om den går in vill säga, för sist var min livmoder alldeles för ihopdragen.

Läkaren och jag ska även gå igenom förlossningen och reda ut vad som egentligen hände efteråt, som jag inte skrivit så mycket om här, för det är en enda röra för mig än så länge! Jag kanske inte rekommenderas bli gravid igen och det är av största vikt för mig att få veta. Inte för att jag har särskilt bråttom, men jag vill veta vad som hände, varför det hände, om det är större risk att det ska hända igen, eller större chans att det inte händer. Jag vill veta varför vissa beslut togs och diskutera förlossningen i största allmänhet. Förhoppningsvis får jag svar på mina frågor och får jag inte det av henne, så ska jag be om (läs: kräva) att få en träff med den läkaren jag hade mest under min tid på förlossningen.

Det handlar om mig och mitt liv. Jag har rätt att få veta, men man får fan ligga i och vara märkbart obekväm för att få hjälp och svar, har jag märkt. Fast det är ju lite av min specialité, kan man säga!