… efter min underbara Vackraste hund!

Hon är på landet hos Hemliga Marie och har det bra. Där har hon sällskap hela dagarna och så badar hon i sjön som en vilding. På kvällarna går de långa promenader i skogen. En skog där man inte träffar på någon annan människa, möjligtvis en älg eller två.

Men jag längtar ändå efter henne. Hon skulle kunna ligga här i min sjukhussäng med mig och uppta plats och trängas. Fast det är klart, hon skulle få problem med att få plats. Mig hade hon tryckt ner på golvet för länge sedan, men en 70 cm-säng skulle ändå inte vara nog för henne själv. Hon vill helst ligga på sidan med sina långa ben helt utsträckta nedåt – hur det nu kan vara skönt?!

Underbara Undra! Snart kommer vi hem till dig!

Överläkaren berättade för mig på ronden i morse att min kropp inte mår bra. Känns bara så underligt att det kan vara så när jag inte känner det själv… Men jag tror honom, såklart! Min kropp läcker ut nästan all äggvita som den egentligen behöver behålla och detta är otroligt påfrestande för mina njurar, som tar mycket stryk.

Eftersom vi är så nära förlossning nu, vill man absolut inte riskera att jag bli sämre och därför fick jag från och med nu inte gå någonstans! Hoppas jag slipper äta i sängen bara. Och åka rullstol till toaletten. Jag frågade inte om detta, såklart! Det ska man inte för då får man ett svar som man inte vill ha. En sak jag lärt mig i militären!

(”Löjtnant, måste vi ha den stora, obekväma, otympliga och hårda hjälmen på oss som studsar runt på huvudet, spänner runt käkarna, tippar ned för ögonen och gör så att man får en kal fläck utan hår på huvudet – nu när vi ska springa milen, eller räcker det med träningsoverall som ni nyss sa?” ”Ja, Karlsson nu när du ändå nämner det… Vilket bra förslag! Självklart ska hjälm bäras till träningsoverall!” Och sen blir Karlsson lite mindre omtyckt av 60 plutonskamrater med huvudvärk, käkvärk och en kal plätt på huvudet, den dagen…

Så jag frågade inte. Som sagt.

Istället sa jag till överläkaren att jag skulle ta en lördag i sängen. ”Och en Söndag”, tillade han snabbt.

Jag läste på lite om mitt tillstånd och förstår varför jag bara ska ligga här. Verkar ju livsfarligt detta! Och ja, de har försökt förklara för mig, men jag är kanske lite trögfattad ibland…

Äggvita i urinen är ett tecken på att njurarna är påverkade. Nästan alla gravida får svullna händer och fötter mot slutet av sin graviditet, men man ska ta det som ett varningstecken om svullnaden inte går ner efter en natts sömn. Havandeskapsförgiftning, preeklampsi, kan i värsta fall utvecklas till en så kallad eklampsi, vilket leder till kramper som kan vara livshotande för både barnet och modern. Detta tillstånd är mycket sällsynt, mycket tack vare den effektiva kontrollen av gravida kvinnor här i Sverige. Symptomen försvinner efter förlossningen och det tar högst två veckor innan blodtrycket och urinen har normaliserats.

Så. Jag ligger där jag ligger nu. Känns okej. Trots allt!

Det är på måndag det händer. Säger de. Vi får väl se…

Det verkar ju ganska logiskt. Att 90% inte är lika med 100%. Men ibland känns det så våldsamt nära, snudd på gränsen. Det gäller inte idag. Som det känns har 90% aldrig förr varit längre bort fån 100% än just idag.

Sovit ganska dåligt i natt. Vid halv fem i morse kom Sanne in till mig. Ni vet hon den andra inlagda, havandeskapsförgiftade stackan utan slempropp… Fast jag har min slempropp kvar jag. När hon kom in i natt hade hon varken fostervatten, moderkaka eller bebis kvar inuti sig. Hon blev igångsatt igår morse och födde en liten flicka vid två i natt! Det var det hon ville säga, innan hon försvann upp till BB. Jag blev jätteglad att hon kom förbi, även om jag vaknade förskräckt och trott att jag missat läkarronden!

Det är ju dagens höjdpunkt här. En läkarrond. De viktigas rond. De som bestämmer, beslutar och ger order till andra att genomföra.

Nu inväntar jag de viktiga. Jag är i stort behov av att gå och kissa, men man vill ju inte riskera att missa dagens höjdpunkt!

Klockan är nio och allt som ska göras med mig idag är redan gjort. På en timme, för jag gick upp för en timme sedan. Då är det ungefär 14 timmar kvar tills jag har nästa stora uppdrag – att försöka sova för natten. Det här livet suger!

Varför envisas de pyttesmå barnmorskorna med prinskorvsfingrar att gräva i mig? De når ju inte livmodertappen! Hämta hit en långfingrad handbollsspelare eller en bläckfisk istället så kanske det händer något!

Överläkaren var här inne nyss, med sig hade han en läkare till och en läkarstudent. De breättade att min livmodertapp inte var mogen. (Nähe?) Och att kroppen inte var med oss idag, så det blir ingen igångsättning idag. Men! Det kan ändras på ett dygn, det där, tillade han. Som alla andra. För att inge lite hopp i mig såklart.

Nu tror ju inte jag ett skit på att något som inte har rört sig en milimeter på nio månader, helt plötsligt ändrar riktning och mognar ett par centimeter på ett dygn. Jag känner inga sammandragningar, ingen som helst smärta eller obehaglig känsla. Allt är på topp. Tyvärr.

Överläkaren sa att han inte vågade lova att det blir igångsättning imorgon, fredag. Jag fattar det och inte vill jag arbeta mot kroppen heller, då det ofta blir en mycket komplicerad förlossning som inte sällan slutar med akut snitt. Kanske avvaktar vi tills på måndag, meddelade han.

Det är bara en sak. JAG VILL VARA HEMMA!! Skit samma om jag går tusen dagar över tiden, men jag vill inte ligga här på ett jävla sjukhus och känna mig totalt frisk!

Jag är så trött på mitt liv just nu.

Idag tog jag sovmorgon. Till kvart i åtta. Fick lite panik när jag vaknade så sent och kände en uns av stress… Men vid klockan nio var dagens alla sysslor alla redan avklarade. Så blev det med den stressen.

En ny läkare var här inne idag. En kvinna. Hon pratade om att de skulle försöka leta rätt på min livmodertapp idag igen. En barnmorska gjorde ett tappert försök i måndags, för man vill se hur pass mogen den är. Den var då bakåtböjd och helt sluten. Det kändes ungefär som om hela hennes underarm var inuti mig, men inte hjälpte det.

Idag kände de igen, eller grävde lite för att vara mer precis… Oj, nu känner jag på bebisens huvud, hör jag någonstans där nedanför jättemagen. Det finns alltså en bebis inuti mig! Om nu barnmorskan når till huvudet genom att gräva i mig med bara sin underarm – hur svårt kan det då vara att få ut den? Bebisen alltså, inte underarmen – för den är ute nu, tack och lov! Visst lät jag tuff som en bandyboll nu?! Barnmorskan var i alla fall imponerad av min smärttröskel. Känns tryggt för mig. Jag inbillar ju mig att ingenting gör ont och det funkar faktiskt! Än så länge… så är smärta en högre form av njutning. Undrar hur länge det håller i sig?

Jag tycker att jag fick allt förklarat för mig av barnmorskan, men när jag sen skulle återberätta för Militärpappan så kom jag inte ihåg hur det låg till. Eller hade jag glömt fråga något viktigt? Jag blir så trött på mig själv! Vad jag minns så fick hon i alla fall tag i livmodertappen, men hon kunde inte stoppa in ett finger i den, så den var ganska omogen fortfarande. Dock var den mjukare än här om dagen. Alltid något! Eftersom jag började blöda fick jag en binda lagom en brontosaurius! Ärligt talat: Hur ska man kunna gå med en sån mellan benen?

Den kvinnliga läkaren i morse talade om för mig att om min livmodertapp inte är mogen på fredag, så kan man tänka sig att skjuta upp igångsättningen ett par dagar. De kollar såklart på mina värden och väger fördelar mot nackdelar innan nåt beslut tas på fredag.

Idag är det onsdag.

Dagen har gått ganska fort och smärtfritt. Undrar i mitt stilla sinne om jag börjat vänja mig? Kanske accepterat läget lite? För de som känner mig låter det som en smärre omöjlighet att jag av alla människor skulle kunna vänja mig vid att ta det lugnt och acceptera att ligga stilla i mer än 10 minuter! Men det är en ren överlevnadsintinkt från min sida. Snart är jag tillbaka i mig själv igen! På gott och ont.

Jag lyckades sova till halv åtta imorse! Sen var det blodtryck i vanlig ordning följt av en dusch och urinprov. En liten vikt på det. Liten och liten… En vikt på det! Sen käkade jag onyttig frukost för det är sånt de serverar här. De ser det tydligen som en viktig uppgift att vi gravida fyller på med snabba kolhydrater, nu när vi bara ligger ner hela dagarna… Fil med cornflakes, brunfärgade mackor med ost och smör. Tur man inte har legat här halva graviditeten i alla fall! Jag hade varit enormare!

En ctg-kurva kördes och Militärbebisen mår fint. Läkaren kom förbi, men det skrev jag om i förra inlägget.

Vid tio kom Militärpappan en sväng och lyste upp min tillvaro med massage och lite hångel. Jag sov fram till lunch och nytt blodtryck togs. Åt någon halvläbbig firre med sås och snackade lite med de andra inlagda. Vi var fullt bord idag! Det var spännande! Passade på att snacka om allt från livmodertappar till slemproppar när vi ändå satt där vid matbordet och konstaterade alla att det var helt normala samtalsämnen vid en lunch. Eftersom allt är så jävla normalt när man är gravid! Som att dra ner sina byxor och trosor för att visa för barnmorskan hur dagens flytning ser ut. (!) Jävligt normalt.

Läkaren gav mig tillåtelse att gå ut en timme om jag hade sällskap med mig. Så jag och en annan gravid, havandeskapsförgiftad, snart igångsatt stackare utan slempropp tog sällskap ner till caféterian där vi köpte var sin glass och satt i solen en stund.

Jag sov någon timme till och sen var det middag. Den var lätt osmaklig och med ett outtalbart namn. Varför gör de sådan mat? Varför döper man den till så konstiga saker? Snackade med en lätt övergravid kvinna som satt och väntade på att något skulle hända. Hade redan gått 17 dagar över tiden! Nu hade de satt igång henne, så hon väntade som sagt på att kroppen skulle svara. Alla väntar vi på något.

Efter en väldigt varm och onödigt lång dusch, sådär så fingrarna skrumpnar, kom Vacker-bästis och underhöll mig i någon timme. Underbart! Nu har hon precis gått och Militärpappan kommer för att se fotbollen med mig om en stund. Eller han ser på fotboll och jag ser på honom. Så underbart att ha honom här! Han är så fin så det är inte klokt!

Vid midnatt brukar jag mantra mig till sömns genom att tyst för mig själv säga åt Militärbebisen att den ska ut genom mig, helst ganska nu. Jag affirmerar hur han trycker huvudet nedåt och något som jag inbillar mig ser ut som en livmodertapp böjs framåt och börjar öppna sig så sakteliga. Precis just där brukar jag somna.

Sen är det kisspaus vid 02.00 för att åter vakna för ett blodtryck runt halv åtta. Då är det bara två dagar kvar innan fredag.

På ronden i morse kom samma läkare som igår. Han sa att mina värden visade samma resultat som tidigare. Ingen förbättring, vilket jag inte räknat med, och ingen försämring heller. Bra det!

Alltså gäller det jag sa igår, sa han. Att vi förmodligen sätter igång dig på fredag. Det enda jag hörde i denna mening var ordet förmodligen. Antagligen. Troligen. Nog. Väl. Troligtvis. Med rätt hög sannolikhet. Sannolikt. 

Jag undrade om någon annan kunde komma att ändra detta ”beslut” om igångsättning på fredag och han lugnade mig genom att säga att det är han som kommer arbeta på fredag, lördag och söndag.

Han sa åter igen att man inte vill arbeta mot kroppen, utan försöka jobba med den istället. Det låter ju vettigt och jag vill detsamma, såklart! Han sa att till 90% sätter de igång mig på fredag. Men om mina värden blir bättre helt plötsligt, så väntar man lite till.

Själv har jag bestämt mig för att gå hem (läs: rymma, våga vägra vård…) om mina värden blir bättre tills dess. Fast det har jag inte sagt till någon här. Får bli en liten överraskning i så fall…

Men 90% är ganska många procent.

Hade tid klockan åtta i morse på förlossningen för provtagning. Men när jag kom hit stoppade de in mig på ”mitt” patientrum och undrade vad jag ville äta till lunch. Suck. Nu, två timmar senare är alla prover tagna, men blodet ej analyserat.

Det kom in en läkare hit i alla fall. En ny. En man. Och med sig hade han en underbar barnmorska! Jag beundrar läkarens pedagogiska förmåga, måste jag säga. Han förklarade grundligt och sakligt varför jag ligger här och undrade vad de sagt till mig i helgen. Sen berättade han hur hans plan var och vad som gällde.

Även fast det i den planen ingick att jag ska ligga här inlagd i en vecka nu, utan att få åka hem, så känns det okej, för jag vet varför och att det finns någon som tänkt. Det finns en mening med allt det här. Liggandet.

Mina värden är som sagt inte bra och jag har alla tecken på havandeskapsförgiftning. Militärbebisen mår bra, men de inte så tillfredsställande värdena belastar min lever och mina njurar på ett obra sätt. Därför vill man gärna ta ut Militärbebisen, så min kropp ska må bra, men man inväntar rätt tillfälle. Eller i alla fall ett så gynnsamt tillfälle som möjligt, innan man sätter igång mig.

Vid igångsättning vill man i möjligaste mån arbeta med kroppen och inte mot den, då det underlättar enormt mycket. Min livmodertappp är fortfarande bakåtböjd och helt sluten, vilket tyder på att kroppen inte är redo för förlossning ännu. Detta kan ändras på ett dygn och man ska kontrollera detta även på onsdag.

Det finns dock stunder då fördelarna med att sätta igång mig trots sluten livmodertapp överväger nackdelarna med havandeskapsförgiftningen och alla inte så bra provsvar. Då sätter de igång mig oavsett. Läkaren sa att det inte blir idag, om inte alla mina värden visar sig vara helt åt Tjotahejti!  Hans intention är att det blir igångsättning på torsdag, senast fredag. Det är viktigt att inte låta mig gå över tiden och jag är ju beräknad till på måndag.

Känns skönt att få veta så mycket och att få raka besked. Äntligen! Det är viktigt att jag vilar nu och att de har möjlighet att följa upp min kropp kontinuerligt, för att snabbt kunna läsa förändringar för eventuell igångsättning.

Därför ligger jag nu här. Igen.