Så länge fick jag vänta innan läkaren kom tillbaka till mitt rum. Och inte kom han självmant! Efter 14.400 sekunders väntan kände jag på mig att jag blivit lite lurad, eller bortglömd. Kanske bortprioriterad, vad vet jag?. Men i så fall tycker jag de gott kan kamma in och tala om det för mig. Inte bara låtsas som ingenting och tassa förbi mitt rum för att jag inte ska märka att det faktiskt jobbar folk här, vars jobb till stor del går ut på att undslippa svara på frågor från patienterna!

Tillslut ringde jag på min alarmklocka och in kom en barnmorska som jag frågade om läkaren hade uttalat sig något om  mina provresultat ännu, eller om han hade tänkt komma hit, eller om någon tänkt något, förutom jag då?! Lite nervöst svarade hon att någon läkare nog inte hade tänkt komma hit, men att han tittat på provresultaten.

Och? Undrar jag. Vad sa han då? Varför känns det som att jag måste dra ur alla allting här? Är det något som är hemligt, så säg det då! Att det är hemligt alltså.

För att få barnmorskan att prata berättade jag för henne vad läkaren sagt till mig i morse. Att han skulle kolla på provresultaten och därefter besluta om eventuell igångsättning. Barnmorskan stammade fram att någon igångsättning skulle det nog inte bli idag. Och att värdena såg ganska okej ut, eller i alla fall ingen förändring sedan igår. Så som hon hade fattat det när doktorn pratat med henne.

Nu skiter jag i hur hon har fattat det hela! Speciellt eftersom det känns som att folk döljer saker för mig, eller är rädda för mig. Herregud! Jag förklarade att mitt liv just nu går ut på att ligga här och överleva. Varje sekund är ganska lång när jag inte riktigt är med på vad som gäller eller förväntas av mig. Därför. Undrar. Jag.

Jag var väl tillräckligt obehaglig för hon sa att hon skulle ringa läkaren så han fick komma upp och prata med mig. Det vore snällt, sa jag. Men bara om han har tid.

Efter en halvtimme kom läkaren. Inte överläkaren, utan en annan man. En dansktalande kurd. Tror jag. Han förklarade att eftersom att min livmodertapp är helt sluten, så vill man inte sätta igång mig och mina värden är inte bra, men stabila. Jag sa att jag tydligen mår för bra för att man ska vidta några åtgärder, men för dåligt för att vara hemma. Eller? Då sa han att vi skulle ta ett blodtryck i eftermiddag och se efter det om jag skulle kunna få åka hem över natten.

Nu har jag legat här i ytterligare 7200 sekunder och haft dåligt samvete. Känns som att jag pressar på för hårt. Till och med jag känner mig obekväm med att vara obekväm. Stackars läkaren, tänk om han inte kan stå emot min enorma retoriska förmåga…

Nyss kom en ny barnmorska in och tog ett blodtryck. Hon sa i förbifarten att hon hört att jag ville hem. Då fick jag dåligt samvete igen. Så vi hade ett litet avlastningssamtal där jag ställde mina frågor och fick raka svar. Typ. Hon var mån om att jag skulle förstå. Blodtrycket låg bra: 147/87. Hon ringde läkaren och kom tillbaka efter 180 sekunder för att meddela att jag kunde åka hem! För att vila och komma tillbaka för nya tester imorgon klockan 08.00.

Militärpappan bokade bord på Montmartre till ikväll och jag ska få sitta utomhus och njuta av min vila. Underbart!

Nyss var läkarronden här för att kolla läget. Idag var det den manlige överläkaren igen. han som skickade hem mig över midsommar, ni vet. Och pratade om igångsättning. Med sig hade han ännu en läkare – ännu en man.

Tyvärr hade de inte fått mina provsvar för dagen ännu, men överläkaren sa att han skulle invänta dem och sedan ta ett beslut på om de ska sätta igång mig eller inte. Sen försvann de. Jag väntar.

Fortsättning följer…

Jag blev inspärrad på förlossningen och min högst ovetenskapliga undersökning av läkarutlåtanden kopplat till kön visade sig stämma ännu en gång.

Dagens värden: Blodtryck ca 135/75, vilket är mycket bra! Äggvita: +3. Inte alls bra, men samma värde som senast. Blodproverna vet jag inget om. Mina fötter är som två stora bollar. Eller rättare sagt är vänster fot är som en liten boll och höger mer som en medicinboll. Den kliar. Jag hade även gått upp lite mer än 2 kg på två dagar och så mycket åt jag faktiskt inte igår! Vatten, vatten bara vanligt vatten…

Nu ligger jag här igen i alla fall. Och detta för att läkaren var av kvinnligt kön idag. Nu har just den läkaren kanske alltid varit kvinna, men det var i alla fall en kvinnlig läkare idag. Jag har nämligen underhållit mig genom att göra en högst ovetenskaplig undersökning av alla mina olika läkarkontakter här på förlossningen hittills.

Resultat av undersökningen så här långt:

Han-läkare: Vet oftast inte så mycket om mig som patient, eller det verkar i alla fall så. Pratar ofta om igångsättning och att det borde göras väldigt snart. Skickar hem och skriver ut mig.

Hon-läkare: Kan oftast min journal utantill, vilket känns respektfullt och förtroendeingivande. Pratar aldrig om igångsättning och på mina frågor om det svarar de undvikande alternativt att det inte alls är en bra idé. Spärrar in och frihetsberövar mig.

Slut undersökning. So far.

Jag måste erkänna att det är lite förvirrande att vara här, för alla har olika svar på samma frågor. Nu har jag slutat fråga. Jag ligger väl här i min ovisshet och bloggar istället. Nu är det i alla fall lite folk i rörelse här. Hela förlossningen är full och det pluppar ut ungar hela tiden, verkar det som. Inte Militärbebisen dock. Han ligger där han ligger.

Den barnmorska som jag har bäst kontakt med här, för övrigt en väldigt fräsig kvinna, förklarade följande för mig (och det är i den tron jag lever nu, i brist på annat och för att det lät tillräckligt tillfredsställande för mig för tillfället): Min livmodertapp är sluten och då menar den kvinnliga läkaren att de inte vill sätta igång mig ännu, då det skulle medföra en väldigt jobbig förlossning för min del. Samtidigt säger samma läkare att Militärbebisen är färdig att komma ut och att jag inte ska gå till vecka 42. Men jag undrar hur detta går ihop? För det kan ju vara så att livmodertappen inte mognar eller vad man nu säger, förrän vecka 42… om det nu är det vi väntar på. Den fräsiga barnmorskan förklarade då för mig att det bland annat finns ett gel som stimulerar livmodertappen att börja vidgas. Hon trodde att läkarna tog ett nytt beslut om det varje dag. Om när de ska sätta igång mig.

Jag ser det såhär: Jag mår ju bra och det är svårt att förstå, för jag borde inte göra det, om jag fattar det rätt. Jag verkar må alldeles för bra för att man ska vidta några åtgärder. Förutom att spärra in mig då… Mina värden lär ju knappast bli bättre heller. Just nu är det fullt ös här och ingen verkar ha tid för någonting. Jag tror att de väntar tills det är lugnt här och då tror jag att de sätter igång mig. Dock senast på beräknat förlossningsdatum den 5 Juli, alltså nästa måndag. Jag lever även i tron om att jag nu snällt får ligga här tills Militärbebisen kommer ut.

Min tro alltså, även den högst ovetenskapligt grundad. Som all tro.

Tror – det gör man i kyrkan. Och på förlossningen.

Vi firade midsommar hemma hos Nea och Micke som bara bor ett par gator bort. Det var Militärpappan och jag och så tre andra par med tillhörande bebis. Minus en make, som är på hemligt uppdrag. Det blev jättetrevligt!

Vi åt sillunch och sen åkte alla barnen med sina föräldrar för att dansa kring midsommarstången i Wämöparken. Jag och Militärpappan åkte hem så att jag fick sova en stund och han gå på promenad med Vackraste hunden.

Efter någon timme var vi tillbaka och då inmundigades en fantastiskt god cheescake som Nea bakat med jordgubbar på! Senare på kvällen grillade vi och trotsade myggen genom att sittat utomhus tills vi gick hem strax efter tolv. En mycket trevlig dag och kväll!

Militärbebisen höll låda inuti mig, men visade inga som helst tecken på att vilja komma ut, så han ligger kvar i säkert förvar.

En midsommarbild får kompletteras med senare för nu ska vi till förlossningen för mina varannandags-prover. Får väl se om jag lyckas ta mig hem även idag, eller om de spärrar in mig..?

De senaste fyra timmarna av mitt liv har jag spenderat på förlossningen. Jag hade tid för kontroll (blodtryck, ctg-kurva, urinprov och eventuellt blodprov) klockan 08.30. För att vara på den säkra sidan och verkligen se till ha få till ett bra blodtryck, var jag där redan klockan åtta. Vid halv tolv (!) kom jag där ifrån. Knappt. Phu, vad nära jag var att bli inlagd igen.

Mina värden: Blodtrycket låg på ca 160/100, inte bra. Speciellt inte med tanke på att jag medicineras för högt blodtryck. Proteinet i urinet låg åter igen på +3. Högre mäter de inte. När jag skulle göra ctg-kurvan så passade Militärbebisen på att sova. Så en kurva som normalt brukar ta oss 10 minuter att genomföra tog nu 40 minuter! Efter 30 minuter väckte branmorskan Militärbebisen genom att rucka på min mage, vilket gjorde ganska ont.

Efter dessa resultat bestämdes att jag skulle lämna blodprov för analys. Vänta, vänta och åter vänta… Under den långa väntetiden kom Militärpappan. Skönt att slippa vara ensam i väntans tider…

En överläkare kom in i rummet och sa att jag var ett svårbedömt fall. Att han borde lägga in mig, men att värdena förmodligen inte skulle bli bättre för det. Jag borde ligga inlagd så de skulle ha koll på mig om jag plötsligt skulle få ont någonstans. För då var det bråttom! Militärpappan lyckades få med mig hem under premissen att vi bor väldigt nära och kan vara inne på förlossningen inom 10 minuter om jag skulle få ont någonstans. Militärpappan berättade även att han från och med idag gick på semester och lovade att inte släppa mig ur sikte! Det blev en bra deal, verkade överläkaren tycka och jag kände nästan för att ge honom en stor puss! Överläkaren alltså. Och Militärpappan med i och för sig. Vilken frihetskänsla!

Överläkaren pratade även om att man nog borde sätta igång mig, men att de hade helt galet fullt just idag. Idag?! Oh my God, det var jag inte beredd på. Jag fick en ny tid på lördag morgon för samma procedur som idag och så får vi väl se om det kommer en Militärbebis då, eller om den snällt får ligga kvar inuti mig. Det verkar ju helt bero på vilken läkare man träffar för stunden.

Nu ska jag vila i ett par timmar sen är det väl lika bra, att i sakta mak, packa förlossningsväskan. OM.

Idag har jag legat i sängen nästan hela dagen. Eller i alla fall mellan tio och fyra. Jättelänge! I morse när jag vaknade först av alla, som vanligt, dukade jag fram en stor härlig frukost med bland annat tekakor som jag bakade i fredags innan jag blev inlagd… Sen väckte jag Militärpappan, Vackraste hunden, SysterYster och hennes pojkvän så jag slapp äta allt själv.

Innan frukosten var klar kom hantverkarna och i samma minut var Militärpappan tvungen att åka till jobbet. Så SysterYsters pojkvän fick hjälpa mig att skruva ner gardinstängerna och plocka undan i alla fönster. Det vi förberett igår räckte inte, för hantverkarna sa att de skulle göra allt jobb på insidan idag. Nu hann de knappt hälften, men ändå. Nu ser det ut som kriget här, både sjukt stökigt med möbler huller om buller och smutsigt då hantverkarna gått in och ut med sina skor hela dagen i ösregn! Grrrr!!

Ett fruktansvärt liv har det varit här, men jag hann liksom aldrig fly. Jag tog Vackraste hunden med mig upp i sovrummet (utan dörr) och slumrade, läste och myste hela eftermiddagen. Till ljudet av en motorsåg eller motsvarande. Tur man är militär och har övat på att sova på en stubbe under skottlossning…

Vid fyra kom Militärpappan hem och vi åkte till Mc Donald´s för här hemma var köket ockuperat av byggrejer som hantverkarna lämnat kvar. Sen var vi och tankade bilen och drog en runda på Babyproffsen mest för att kolla lite. Eller kanske mest för att rasta mig, när jag varit så duktig och legat ner halva dagen. Vilken utflykt!

Jag borde göra en massa saker som jag har i min hjärn-lista… Eller så borde jag mest av allt bara fortsätta ligga här. Och glömma listan.

Jag fick åka hem! Yippie!! Ska inte heller gå till MVC mer, utan alla kontroller sköts från förlossningen. Känns bra, för där har de ju läkare som jag tydligen behöver utlåtande från. ”Min” barnmorska gick ju på semester i fredags, så jag skulle ju ändå få en ny barnmorska tilldelad som skulle behöva sätta sig in i allt. Lika bra att hålla sig till förlossningen…

Mina värden såg bättre ut idag. Blodtrycket var okej nästan hela sjukhusvistelsen, men sänktes lite varje dag. När jag åkte hem hade jag 130/70. Det vill säga bättre än typ någonsin! Proteinvärdet i urinen låg på +2, vilket inte är okej egentligen, men eftersom jag ska dit ganska snart igen så har de koll. Det konstiga ämnet som jag inte kom ihåg namnet på igår var Urat. Mitt värde hade sänkts sedan igår, men låg fortfarande över den acceptabla gränsen. Men som sagt så har de mig under uppsyn.

I morgon kommer de hit och ska byta våra fönster på mellanplanet. Jag blir stressad bara jag tänker på det. Antar att det är obra för mig. Måste ju ta emot dem i alla fall, där har jag inte så mycket val. Men sen kanske jag borde ta Vackraste hunden och åka här ifrån. Kanske till landet till Övermormor och Övermorfar? Jag ska ju ligga ner och vila – utan att känna stress. Det kommer aldrig gå här! Inte med två hantverkare som ska hålla på och föra en massa liv och Vackraste hunden kommer vara orolig och springa runt, runt och pipa och skälla. Och jag kommer att ligga i vårt sovrum som saknar dörr och försöka vila, men bara känna att jag egentligen borde bjuda på fika, prata och vara trevlig. Okej. Jag försvinner imorgon. Annars lägger de väl in mig igen på tisdag.

När jag åkte från förlossningen idag sa barnmorskan att jag skulle åka hem å mysa lite med Militärpappan och sen komma tillbaka imorgon med värkar. Jag är skeptisk. Militärbebisen verkar ligga bra där han ligger. Men vi får väl se…

Sitter här och väntar på läkaren som ska ge mig min dom. Provsvaren har kommit och det måste vara en läkare som presenterar de för mig. Fatta vilken makt! Barnmorskorna och undersköterskorna är jättegulliga och kompetenta och allt man kan begära, men det är läkaren som är den viktiga. Tydligen. Jag hade aldrig klarat att arbeta på sjukhus. Om jag inte var läkare förstås. För då är man på riktigt.

Om allt der bra ut så får jag åka hem idag. Det är jag och grodan (Boll, för vi är mest lika även utseendemässigt) – vi som lever på hoppet. Hopp, hopp!

Jag kan ju annars tänka att Militärbebsien skulle kunna ta tillfället i akt och ploppa ut, nu när vi ändå är här. Om det sa plopp nu skulle det kännas så mycket säkrare. Man är ju i rätta händer så att säga…

Oj, nu kommer den viktiga läkaren! =)

… har har jag spenderat i min sjukhussäng, sovandes. Mellan tolv och fem! Hoppas jag kan sova i natt nu bara. Sen har jag läst lite ur min bok och slötittat på TV.

Jag tog en lång och varm dusch i brist på annat och sen kom Militärpappan för andra gången idag. Han tog med mig till stan och vi åt på nya hotellet vid vattnet. När vi kom tillbaka till sjukhuset var min brorsa och hans tjej här. Vi satt alla och snackade en stund och sen gick de allihop. Trevligt!

Nyss var nattpersonalen inne och presenterade sig och det visade sig vara en arbetskamrats mamma. Vi pratatde en stund och jag sa att jag egentligen inte förstod vad jag väntade på, förutom att jag ska vila då. Hon förklarade nåt med lever och njurar och blodplättar (lät som en maträtt nu när jag skriver det). Och att vi väntar på att ta nya prover i morgon på morgonen som ska analyseras och förhoppningsvis visa lika fina värden då. Hoppas!

Nu ska jag väl surfa runt lite, tror jag. Väldigt stilla, för om någon timme tas mitt blodtryck igen och det vill jag ska visa bra utslag!

Nu har läkarna precis varit här och pratat med mig. Eller kanske till mig. Blodtrycket är fortfarande på en okej nivå och +3 i urinen har blivit till +2. Det går åt rätt håll! Blodproverna visade något med ett konstigt namn som jag för tillfället glömt bort, men som skulle kunna vara skadligt för min lever. Därför får jag inte åka hem idag.

Man vill ha kvar mig här något dygn till och säkerhetsställa att ytterligare provsvar visar lika bra eller bättre resultat. Och även ha mig under uppsikt om jag skulle få ont i huvudet, få flimmer för ögonen eller ont högt upp i magen. När läkarna gick sa jag till barnmorskan att ”Jaha, då kanske jag får åka hem imorgon då, i alla fall”. Men hon sa att vi inte skulle ropa hej förrän vi är över bäcken… Glädjedödare!

Mitt nya mål är nu att överleva tills imorgon. Samma procedur som i morse. Det ska nog gå bra! Militärpappan kommer hit om en stund och underhåller mig lite. Läkarna sa att jag gärna fick gå ut en sväng om Militärpappan följde med. Vilken lycka!

Det är bara jag och en till som ligger inne just nu. Hon pratar inte så mycket svenska och måste ligga alldeles, alldeles stilla, stackarn. Så det är jag, min dator, kungligt bröllop på TV:n, bok, tidningar och en godispåse. Tillsammans ska vi nog lyckas ta oss igenom ytterligare ett dygn!