Läkarbesöket idag gick fint och alla värden såg bra ut. Blodtrycket var förvisso 150/90, aningens högt kan jag tycka, men ingen sa något om det. Idag gjorde det inte lika ont att svepa hinnorna och det var för att det hänt lite i alla fall, skönt! Livmodertappen var lättare att nå idag och trots att den fortfarande låg bakåtböjd så fick hon in två fingrar genom hela den och kunde känna på bebisens huvud där inne. Coolt! Jag frågade om den hade något hår, men hon hörde mig nog inte…

Jag fick en tid till förlossningen på fredag för bedömning. Antagligen sveper de hinnorna igen och skickar hem mig. En vecka till efter det kan jag ju gå över visst. Phu! Men vem vet, kanske sätter allt igång redan i natt?! Det vore ju lite typiskt, måste jag säga, för vem vill fylla år vart fjärde år?! Fast lite unikt är det ju allt!

Ni är många som undrar vad det innebär med hinnsvepning? Med all rätt, det låter ju aningens religiöst, som en av er uttryckte det!

Min läkare ger mig hinnsvepning för att på ett så naturligt sätt som möjligt hjälpa till att sätta igång förlossningen. Detta på grund av att hon inte tycker att jag bör gå över tiden för länge med tanke på hur sjuk jag var vid förra förlossningen. Såhär har jag förstått det hela som:

Läkaren gör en gynekologisk undersökning och ”sveper” samtidigt med fingret runt livmoderhalsen. Den sitter där inne någonstans… Oftast väldigt högt upp, så det blir till att ”gräva” lite, ni kvinnor vet vad jag pratar om… Det är rätt obehagligt och gör lite ont, tycker jag, men inte i jämförelse med hur ont det kommer att göra när jag väl föder barn, så ingen idé att fundera mer över det!

Fosterhinnorna som skyddar bebisen lösgörs varsamt från livmoderhalsen och livmoderväggens nedre del och syftet är att lossa hinnsäcken barnet ligger i från livmoderhalsen. Detta stimulerar frisättningen av prostaglandiner, ett slags hormoner som sätter igång förlossningen.

Genom att svepa hinnorna ökar sannolikheten för att förlossningen startar inom ett dygn. Chansen att det ska fungera ökar om livmoderhalsen redan börjat mjukna och förbereda sig för förlossningen och det hade ju min, men inte hjälpte det sist!

Man kan svepa hinnor flera gånger innan man går vidare till andra sätt att stimulera förlossningen, vilket jag helst slipper denna gång.

För fyra dagar sedan skulle jag fött barn, enligt alla beräkningar, men än är det inget som händer inuti mig. Lite drygt på ett sätt såklart eftersom man liksom går och väntar på att just föda barn.

Vad jag förstår det som så är det många gravida som går över tiden som tycker att varje timme är en evighet. Riktigt så känner inte jag och det är jag glad för. Dels beror det på att Elise upptar mycket tid och energi just nu och det är så roligt att få vara med henne och följa hennes utveckling varje dag! Det beror även på att jag hittar på en massa saker att göra, främst rensa ur och städa, saker jag inte vanligtvis har en massa tid över till. Och jag älskar det! Dels beror det på att Militärpappan är hemma med oss hela dagarna, det gör att jag får möjlighet att ta allt i min sakta mak, sova när jag vill och vila mellan varven. Jag njuter av varje dag som går nu!

Samtidigt vill jag gärna inte bli igångsatt. Jag vill så himla gärna att förlossningsarbetet ska börja av sig självt och det på hemmaplan. Det värsta vore ändå att gå över till 42+0 och sen ändå bli igångsatt… Knivigt, det där! Får se vad läkaren säger på tisdag när hon ska göra en ny hinnsvepning. Då kan hon ju säga om det hänt något mer med min livmodertapp eller om ingenting hänt, som det känns. Jag har ju inte ont, inte ens lite.

Fast vissa saker är jobbiga nu, det måste jag medge. Jag är konstant jättevarm och svettas mycket, främst om nätterna. Och jag som knappt svettas när jag tränar vanligtvis! Min kropp samlar på sig mycket vatten nu så fingrarna är tjocka och tårna likaså, jag kan inte knäcka dem… Benen svullnar snabbt och fotknölarna blir lätt osynliga. Fogarna gör ont igen och jag är sjukt jävla otymplig! Jag kan bara ta på mig en strumpa och ta av mig en sko.

Men jag slipper fortfarande kissa på natten!

Med tre koppar hallonbladste i magen och fyrtio minuters powerwalk (nåja) i benen sitter jag här och inväntar lite sammandragningar. Kan jag säga att jag längtar efter starka värkar? I så fall gör jag det. Kom smärta, kom!

Min barnmorska ringde idag bara för att höra hur det var med mig, hur gulligt var inte det? Det lär ju inte ingå i hennes arbetsrutiner direkt. Jag fick chansen att ställa lite frågor som jag glömt fråga läkaren om idag och barnmorskan sa att resultaten hos läkaren idag var bra och att chanserna var goda för att det sättas igång under dygnet. (Eller så gör det inte det…) Och förra gången, med Elise, var min livmodertapp stenhård och bakåtböjd vad de än gjorde men idag var den framåt och mjuk. På rätt spår, så härligt!

Vi bestämde även att jag ska komma till henne imorgon förmiddag och lämna ett urinprov samt ta ett blodtryck. Jag åkte ikväll iväg för att köpa en fin blomma åt henne och en åt den gulliga undersköterskan som alltid tar mitt tryck. På något sätt vill jag visa min tacksamhet i alla fall.

Idag har jag haft lite sammandragningar, som känts som mensvärk och då magen blivit stenhård. Jag har inte haft några alls innan i princip och de kommer med cirka 7-10 minuters mellanrum under kanske en timme, sen dröjer det ungefär sex timmar tills nästa period av sammandragningar sätts igång. Ja, det går åt rätt håll i alla fall.

Och för varje timme som passerar är jag ett steg närmare att bli tvåbarnsmamma. Det är ett som är säkert!

Nu är vi hemma från doktorn igen och det är inte annat än att man är lite öm när någon har grävt inuti en sådär. Känns obehagligt, lite som att slicka på ett batteri, tycker jag, eller kanske ett el-aggregat till ett häststängsel snarare…

Militärbebisen låg som vanligt högt upp med huvudet och inte rakt ned utan något på sned, vilket inte brukar spela någon som helst roll, enligt läkaren, utan den åker jätteoftast ned i rätt spår av sig självt när den väl ska ut. Livmodertappen var ungefär tre centimeter lång, mjuk och öppen cirka ett finger högst upp.

Jag förstår inte precis vad som menas med detta och fick veta när jag frågade att förlossningen kan starta när som eller så kan det dröja. Informativt och bra!

Jag fick en ny tid, som de hoppas att jag inte behöver, på tisdag för ytterligare en hinnsvepning. Läkaren tyckte inte att det var skäligt att jag skulle gå över två veckor med tanke på vad som hände vid förlossningen med Elise utan tar ställning till vad som ska göras på tisdag, om jag inte redan är tvåbarnsmamma då.

Lite öm inuti tar jag mig en kopp hallonbladste och en lunchpromenad på det, det gäller att ta tillfället i akt!

Fick Vickan barn före mig?! Vad är detta??? Så var det ju inte uträknat, vad jag förstår det som. Ja, ja… Kanske blir det en liten Militärbebis som blir låtsastvilling med en kungabebis, vem vet? Det hoppas vi på! Nu frukost, sen bär det av mot läkaren. Ha en fin dag allihop!