När Elise var fem månader slutade jag amma och vi körde samtidigt en ”kur” i tre nätter för att få henne att sova hela natten som funkade hur bra som helst! (HÄR kan ni läsa om hur vi gick tillväga). Ett tag efteråt körde vi på med att hon skulle somna själv om kvällarna och det funkade med bra! (HÄR kan ni läsa om hur vi gick tillväga). Så sedan Elise var ett halvår har hon somnat själv i sin egen spjälsäng i sitt eget rum och sovit hela nätter mellan ca 19.00-07.00. Underbart för henne och underbart för oss!
Nu när nästa Militärbebis är på väg så funderade vi på att köpa en spjälsäng till eller låta Elise få sova i juniorsäng istället. Hon är ganska liten för att sova i juniorsäng men vi kände att det ändå var det bästa alternativet så vi köpte en sådan och satte upp i Elises nya rum, så att den liksom ingick i att byta rum. Elise älskar sitt rum och sin nya säng och klättrar själv i och ur den enkelt vid fotändan av långsidan.
Hon sover i sin säng i sitt nya rum hela nätterna och vaknar hon på natten somnar hon snabbt om igen i samma säng, utan att gå ur den. När hon vaknar på morgonen, mellan 06.00-07.00 klättrar hon ur sängen och skuttar glatt in och väcker oss två rum bort! Det enda kruxet är att få henne att somna själv i sin juniorsäng… För den här sängen kan hon ju gå ur och det är tydligen jätteroligt! Man märker att hon förstår att det är bus när hon gör det, men hur kul är inte bus när man är ett och ett halvt?!
Vi har bestämt oss för att försöka att inte ändra i läggningsrutinerna, som att lägga oss bredvid henne eller så, för det blir alldeles för omständigt för oss och vi tror att vi gör oss själva en otjänst för framtiden. Jag, som är mycket ensam när Militärpappan är på övningar, kommer inte att ha möjlighet att ligga där varje kväll tills hon somnar med en Militärbebis till i famnen… Här gäller det att rutinerna sitter, för allas smidighet och trivsel!
Så vi gör som förut: Vi sjunger Trollmors visa två varv, säger godnatt i ett kolsvart rum och lämnar rummet med dörren på glänt. Utanför är det ljusare och hon kan även höra hur vi slamrar i köket en bit bort. I spjälsängen låg hon och pratade en stund, skakade galler eller lekte och sjöng lite tills det blev tyst och hon slutligen somnade efter 2-20 minuter, oftast helt utan minsta gnäll. I juniorsängen däremot hör man hur hon andas häftigare (full av bus) och kryper ur sängen så fort man hunnit vända sig om efter godnatt-pussen. När jag då vänder mig om mot henne vänder hon om, klättrar upp i sin säng, lägger sig tillrätta på kudden och drar upp täcket. Sen stoppar hon tummen i munnen och säger hejdå. Bara för att göra om samma procedur femtio gånger till när jag ska lämna rummet. Tålamodsprövande? Ganska…
Eftersom hon blir pigg varje gång hon hoppar ur sängen sitter vi nu vid fotändan på hennes säng en stund och säger åt henne att lägga sig mer igen när hon är påväg där ifrån. Ibland får vi lägga tillbaka henne då hon vägrar att göra det själv och det blir lite gruff och gnäll några minuter innan hon faktiskt ger upp och låter sig själv ligga kvar. Vi är noga med att lämna rummet innan hon somnar, men när hon blivit så trött att hon ligger kvar, medveten men riktigt trött, precis som när hon skulle lära sig att somna själv första gången i sin spjälsäng. På det sättet är hon medveten om att hon är ensam i rummet när hon somnar och om hon skulle vakna på natten blir hon inte rädd utan känner igen sig i situationen och somnar snabbt om själv igen.
Det går lite snabbare för varje kväll, nu är vi nere på ungefär 10 minuters läggning. Men ibland kommer bakslag, som igår då det tog över en timme! Dock är det fler kvällar som går snabbare och snabbare än bakslagen som kommer lite då och då, så vi kör på och hoppas (och tror) på framgång även i detta koncept!
Hur gör ni andra?
