Jaha. Mitt MVC-besök idag slutade med att jag blev skickad direkt till förlossningen. Mina värden… Blodtrycket låg på tok för högt – igen och +2 i urinen. Igen. Denna kombination gjorde att jag blev skickad till förlossningen för bedömande av läkare, blodprov osv. Jag tänkte att det skulle sluta som vanligt, det vill säga att jag fick åka hem när experterna konstaterat att Militärbebisen och jag var utom fara. Men icke!

För när jag gjorde nya prov här visade blodtrycket ännu högre och +3 i urinen! Jag blev inlagd. Bums!

Så nu ligger jag här och väntar. Fast jag vet inte på vad, egentligen, för det är ingen som är tydlig nog att tala om det för mig. Och det är väl ändå bara läkarna som får fatta beslut som jag fattar det och det kryllar ju inte av dem direkt. Så jag har satt upp mina egna mål: Överleva. Tristessen alltså.

Militärpappan har varit här med kläder och så. Och lunch-  sushi. SysterYster och hennes kille var här med en bok: ”Ketchupmamman”, verkar jättekul! Sen kom Militärpappan igen, han är så fin! Med sig hade han 2 tidningar, fyra filmer, en jättepåse godis, Coca Cola, min dator OCH ett Internetabonnemang! Vilken Man jag har skaffat mig! Fullkomligt underbar! Så det går ingen nöd på mig direkt. Hehe…

Oavsett är jag en rastlös själ och jag får lätt tristess av av just vara stilla. Så mitt nästa mål just nu är att kissa absolut senast klockan 02.00 för att sedan ha ”bra” kiss klockan 06.00 tidigast. Direkt när jag vaknar imorgon ska jag ringa på en sköterska som ska ta trycket. Sen får jag kissa, i mugg. Därefter väga mig och sen ta nya blodprov: Mitt första delmål är uppsatt och på väg att uppnås!

Vad som händer sen? Den som lever får se…

Jag har legat totalt däckad i två dagar av förkylning, feber och sjukt ont i halsen. Militärpappan har mosat banan i fil och matat mig med, det ska tydligen vara bra, säger han. Och SysterYster har gett mig te med ingefära och citron. Idag har jag mått lite bättre och varit uppe på benen, så deras dunderkurer hjälpte kanske!

Igår när jag var hos barnmorskan skickade hon hem mig direkt efter att blodtrycket var taget. Idag var det ultraljud och allt såg bra ut! Fast jag tycker att han är lite liten, Militärbebisen. Väger just nu lite över 2700 gram. Men det var också normalt, enligt läkaren. Hon sa att det inte blir någon jättebebis och det känns ju skönt ändå med tanke på att den lille ska ut genom mig och det ganska snart!

Först ett par bilder från tiden innan jag blev gravid. Snart är jag tillbaka i min kropp…

Oktober: Jag hade laddat i månader för årets Lopp med stort L: Tjurruset i Stockholm. 10 km terränglöpning och något utöver det vanliga. Fyra dagar innan loppet gick av stapeln blev jag tokförkyld! Sjuk för första gången på väldigt länge och jag förstod att det hade att göra med att jag tränat alldeles för hårt. Vad jag inte visste var att jag ungefär precis just när min förkylning bröt ut, blev gravid. Jag väntade min mens en tisdag. Undrade tyst för mig själv hur jag skulle kunna hålla mig att göra ett test tills helgen kom. Det gjorde jag inte. Jag kände det på mig. Köpte ett graviditetstest på Apoteket och medan jag väntade på hämtmaten från Thairestaurangen smet jag in på toan och kissade på stickan. GRAVID!

November: Militärpappan var på övning och jag beslöt mig för att inte berätta förrän han kom hem. Två veckor gick jag lycklig och finurlig utan att berätta. Han ringe varje dag och ibland frågade han om min mens kommit. Ja, ljög jag, tyvärr. När han väl kom hem bubblade min lilla hemlighet ur mig och Militärpappan blev rörd och väldigt glad. Så lyckliga att nu hemligheten var vår! Två dagar fick vi tillsammans sen var det jag som åkte på kurs med jobbet i Simrishamn. En mycket intensiv kurs som varade från tidig morgon till sen kväll, varje dag i två veckor. Jag var dödens trött!

December: Inleddes med en tre-dagars fältövning och jag och Militärbebisen sov våra första nätter i tält tillsammans. Annars kantades December av en hel del arbete och jag hade fullt upp mest hela tiden. Vi satte ihop ett tjejlag till Garnisonsmästerskapet i innebandy och jag spelade såklart! Jag kunde dock redan känna hur pulsen gick upp för minsta lilla. December var även månaden då jag avslutade min 6-månaders kontakt med min coach. Kändes sorgligt, men bra att avsluta just här. På jobbets friluftsdag vann jag förstapris: Julskinkan! Julen firade vi i mitt och Militärpappans nya hus och det blev riktigt trevligt! Nyår firade vi med Militärpappans familj i Högsby. Lika trevligt det!

Januari: Efter tre veckors ledighet över julen var jag tillbaka på jobbet och berättade om nyheten för mina närmaste arbetskamrater. Tills nu hade jag lidit av total nästäppa. Mycket jobbigt, men framförallt frustrerande då jag knappt orkade röra på mig för jag hade svårt att andas. I Januari fick jag äntligen en medicin som hjälpte och jag blev lite piggare. Mot slutet av månaden gjorde vi uljtraljud och fick veta att Militärbebisen mådde bra och att allt var som det skulle. En etapp kändes avklarad!

 Vi säger ju Han om Militärbebisen hela tiden, utan att för den sakens skull egentligen ha en aning! Men denna ultraljudsbilden i 3D har fått oss att se en liten pojke inuti mig. Pojk-drag. I vecka 17 (!) Galet, jag vet, men mer verkligt i alla fall!

Februari: I brist på annat började jag på gravidyoga som jag hade hört skulle vara bra. Dyrt var det i alla fall, men absolut inget för mig! Jag somnade varje gång och gick bara dit tre gånger av sex. Det gav mig verkligen ingenting. Jobbet rullade på och jag hade fullt upp hela Februari ut. Jag styrketränade en del och gick på crosstrainer.

Mars: Mitt järnvärde började sjunka och jag var trött. Jag fick lov att börja ta två tabletter om dagen. På jobbet hade jag efter mycket omständigheter fått ut en uniform som passade min allt växande mage. Vi var i Halmstad på möte och jag sov hos Militärpappan där han går på skola hela veckorna. Lyx, kändes det som! Höll utbildning och bodde på Kosta Art Hotel vilket var väldigt fint och härligt med relaxavdelningen som vi utnyttjade ett par timmar på kvällen. En vecka var jag nere i Skåne på en ekologisk gård för att hålla kurs i UGL. Min första och det gick bra! Jag blev godkänd handledare och magen började stå ut mer och mer.

April: Denna månad inledde jag med att gå på afrodans, som jag inte gjort på väldigt länge och det funkade bra med nästan alla rörelser trots min mage och plus 14 kg. Jag blev bjuden på bal av en av mina kadetter och det var en helt fantastikt rolig och trevlig kväll som varade ända till fyra på morgonen. Helt galet! Vi köpte även ny bil och värderade om huset denna månad. Och så deltog jag ju i ett triathlon. I graviditetsvecka 31. Lite galet, men mest roligt!

Maj: Eftersom att jag äter medicin för mitt blodtryck fick jag ännu ett ultraljud i graviditetsvecka 32. Nu var jag nyfiken, men lyckades hålla blicken på Tuff-bästis som var med, istället för på skärmen för att se vilket kön Militärbebisen hade. Militärpappan var i Halmstad och kunde inte följa med, tyvärr! Men det var skönt att ha med Tuff-bästis. Maj var även månaden då Militärpappan och jag sa JA till varandra och det blev en helt fantastisk dag med släkt och närmsta vännerna! De flesta krämpor började med komma smygande i Maj. Jag fick sjukt ont i ljumskarna, benen och resten av mig började svullna upp, näsan täpptes åter igen och tröttheten kom tillbaka. Mina värden som legat bra under hela graviditeten visade inte lika bra resultat längre då blodtrycket höjdes rejält och jag hade +2 protein i urinen. Jag fick gå på MVC tre gånger i veckan från Maj till beräknad förlossning och själva förlossningsavdelningen med dess olika specialister och apparater besöktes flitigt under en period. Dock hittade de inget fel på Militärbebisen, utan jag kunde vara lugn.

Juni: Sjukskriven från 2 Juni med beordrad att verkligen Vila! Ryggläge är i princip det som krävs för att hålla nere blodtrycket, som jag nu äter dubbel dos av dess medicin. SysterYster kom hem från Oslo för att hålla mig sällskap och hjälpa mig här hemma och Vackerbästis promenerar med hunden i timmar på kvällarna. Militärpappan gjorde sin sista vecka i Halmstad för denna termin och är från och med nu hemma till vecka 34. Så underbar Juni ändå blev! Trots att jag blev tokförkyld med feber och hosta denna månad och är inte frisk i skrivande stund.

Nu är det väl bara att hoppas på att denna graviditet slutar som den började. Att jag först får friskna till lite, men sen är Militärbebisen välkommen till världen vilken dag som helst!

Idag har jag verkligen hittills försökt följa barnmorskans råd om min nya livsstil. Hur tråkigt som helst! Men kanske nödvändigt… Nu är klockan tre och jag är verkligen uttråkad till max!

Jag gick upp vid halv åtta för att ge Vackraste hunden mat och ta ut henne på en liten och långsam promenad. Hon springer lös, så jag går sakta, sakta efter. Vi, jag och Vackraste hunden alltså, åkte till Maxi för att inhandla frallor och lite god frukost. Väl hemma väckte vi Militärpappan och åt en lång och god frukost tillsammans, som han plockade undan efter.

Medan Militärpappan började lägga golv i gästrummet, klippte jag till tapetbitar som jag ska klistra på en byrå som ska stå i samma rum. Sen blev jag trött. Jag la mig i sängen för att läsa dagens bilaga till Kvällsposten och Vackraste hunden fick ligga i mitt knäveck. Vi mös. Sen somnade jag. Två timmar senare vaknade jag i lite av panik när jag direkt kände mig skyldig, dålig och stressad över att sova två timmar mitt på dagen. Fast jag vet att det är meningen. Att sova alltså!

Nu sitter jag här sedan någon timme tillbaka med benen i högläga och surfar runt lite på nätet. Vackraste hunden vill gå ut. Jag också. Men Militärpappan har hotat mig med att om jag inte gör som BM säger, så ska han sluta att massera mig! Det var det absolut värstaste han kunde dra till med! Så jag lyder. Så mycket jag bara förmår.

Såhär ser jag ut för tillfället. Lite som en Heffaklump. Inte minst benen. Men, mina vänner, snart är det över och jag kan börja träna igen! Yippie!!!

Förresten sa BM idag att Militärbebisen har fixerat sig. Jo tack, jag har kännt det. Mest på kvällarna när jag ska sova. En ilande känsla rakt nedåt, inuti mig. Borr, borr! Även fast det är en obehaglig känsla rent fysiskt, så har jag vänt den till nåt häftigt! Jag har liksom förstått vad som pågår på nåt sätt. Så de obehagliga ilande borren känns bara i första ögonblocket, sen känns det mer… coolt, häftigt och nästan lite kittlande skönt. Och absolut nödvändigt!

Hoppas jag kan vända förlossningssmärtorna på samma sätt. Det ska jag öva på medans jag ligger här och ligger!

Nyss hemkommen från veckans tredje och sista MVC-besök. Tog längre tid än väntat på MVC idag så det var tur att jag hade med mig SysterYster. Mest för att hon skulle få höra Militärbebisens hjärtljud och kanske bli lite sugen, även hon… Hehe. Mitt tryck låg alldeles för högt. Igen. Och SysterYster skvallrade så det bara bubblade ur henne hur dålig jag var på att vila. (Grrr…)

Barnmorskan berättade för mig hur en dag i mitt liv ska se ut just nu (och tre veckor framåt!): Gå upp, ät frukost i lugn och ro. Be någon annan plocka undan efter dig. Gå och lägg dig i 1-2 timmar. Pilla med något litet i huset, typ på sin höjd vattna blommorna. Gå och lägg dig igen 1-2 timmar. Lukta på blommorna i trädgården. Lägg dig för att vila ett par timmar… Du fattar!

Jag får absolut inte bära matkassar, dammsuga eller något annat som kräver mer av mig än ovanstående. Herregud! Jag kommer dö! Fet.

Jag tycker ju att jag kan översätta barnmorskans ord till min vardag jag har just nu, utan att ändra så mycket. Igår till exempel: Gick upp, gjorde frulle, åt och plockade in efter mig själv. Stressade in till stan för att fika med Färgstarka vännen någon timme. Trevligt! Körde dödstrött direkt från en fika till en annan där jag träffade tre mammor och deras vilda bebisar i ett par timmar. Sykvinnan gjorde ett magiskt test på mig och sa att jag väntade en pojke. Åkte hem och promenerade en kortis med Vackraste hunden, så jag skulle få vila en stund i fred. Jag vilade aldrig. Kortisen räckte nämligen inte för att tillfredsställa hennes enorma energibehov, tyvärr. Städade hela huset i racerfart. SysterYster dammsög.  Vek ett ton tvätt i ca 1,5 timme. Plockade undan i garderoberna. Satte ihop lite ikeamöbler i brist på annat. Åt lite godis och spelade Yatzi. Förlorade två gånger av tre. DÄR har vi det! Jag brukar alltid vinna!

Men som Barnmorskan sa så har jag lugnat ner mig något oerhört om man utgår från att vara jag. Om man ser på hur jag höll igång innan. Så hon berömde till och med mig! Jag är så duktig! Men jag kan göra mer för att vila mer.

Och jag övar. Nu med sträng övervakning av både Militärpappan och SyterYster.

Min syster kom från Oslo här om dagen. Hon ska vara ledig hela sommaren och då bo här mestadels. Jättetrevligt, tycker jag! Vi ses ju inte särskilt ofta. Däremot har jag en liten, liten känsla av att hon eventuellt kommer att flytta ut när bebisen skriker halva nätterna. Kanske. Men vad vet jag? Militärbebisen kanske inte skriker så mycket och SysterYster kanske inte störs. Eller så skriker Militärbebisen jämt och jag lämnar före SysterYster? Man kan bara spekulera…

Igår var det studentfest hos grannen. Mycket trevligt att jag var inbjuden! Jag satt vid ”grann-bordet” som vi skapade. Det var jag och pensionärerna. Jag gillar gamla, så jag hade väldigt trevligt hela tiden! När jag gick hem följde två av dem med för att kolla på vårt hus. Det är de som byggt det och bott här i 37 (!) år. De verkade tycka mycket om det vi renoverat och ändrat. Och det har blivit fint, vi är så nöjda! Och skönt att de inte började gråta…

Igår fick jag världens finaste tapet som jag beställt. Fick och fick… Den kostadet 700 spänn rullen! Tur att jag bara skulle ha en rulle då. Den är ljusgrå med orkidéer på i lila och lite turkost. Helt underbar! Ska tapetsera mina lådfronter på byrosarna som ska stå i SyterYsters rum. Ja, det är ett renoveringsprojekt. Ännu ett. I helgen ska Militärpappan lägga golv där inne. Sen kan jag piffa i lugn och ro! Längtar.

Längtar även efter själva Militärpappan. Inte nödvändigtvis endast av den anledning att han ska lägga golv… Han kommer kanske, kanske redan i natt. Och så stannar han hemma enda tills mitten av augusti!!!!! Längtar, längtar, längtar!!

Idag är det exakt en månad till beräknad förlossning. En månad. Hur långt är det? Jag hoppas ändå bara på två veckor till. Är lite otålig nu mot slutet! Jag är iofs alltid otålig…

Läkaren igår sa att om jag skulle börja må dåligt, med tanke på mina värden, så sätter de igång mig. Skönt att veta! Men två veckor till är väl lika bra, tycker jag! Så Militärbebisen får fetta på sig lite… bland annat!

Somnade äntligen om vid fem och lyckades sova till nio, så nu är jag utvilad! Sitter i solen och käkar jordgubbar och kollar på när Militärpappan klipper gräset och donar. Känns okej! Han kom hem från macken innan och med sig hade han fyra (!) Pärontoppsglassar till mig! Vilken underbar man jag har!! Nu är han ju till och med min MAN. Jävligt vuxet, måste jag säga!

I eftermiddag ska jag in till Tuff-bästis en stund och ikväll ser det ut som att vi ska grilla, när jag tjuvkikade i kylen och såg vad Militärpappan handlat hem. Mums!

Kan inte bli annat än en fantastisk dag!

Fick tid på förlossningen vid tre. Åtta (!) var jag där ifrån! Vänta, vänta, vänta.  Värdena såg inte bra ut, men Militärbebisen verkar må alldeles utmärkt. Bra det. Resten skiter jag i. Det är ändå ingen som kan förklara. Förklara varför de ligger där de gör eller hur det påverkar mig och min kropp. Men jag mår ju bra och så länge jag gör det så gör vi inget åt saken, förutom tre kontroller i veckan då och ett löfte att om jag får: Huvudvärk som inte går bort av att vila en stund, blir yr, får flimmer för ögonen eller får ont högt upp i magen – då ska jag omedelbart komma in till förlossningen igen. Känns som en bra deal.

Efter besöket på förlossningen åkte jag och Militärpappan in till stan och åt två-rätters på Toscana. Hummersoppa med vitlöksbröd och Pasta med oxfilé och champinjoner i pepparsås. Riktigt gott! Vi toppade med en glass på Glaciären! Fråga mig inte hur jag fick i mig allt. Visserligen hade jag inte ätit sedan frukost vid åtta! Glömde visst det… Att äta alltså.

När vi kom hem somnade jag nästan direkt, men vaknade vid ett av oidentifierbara magsmärtor i bebismagen. De kom i vågor fram till halv tre och jag slumrade till lite emellan dem. Sen var jag klarvaken igen och här sitter jag. Inte en chans att jag kan sova nu! Kanske var det förvärkar, vad vet jag?

Tredje besöket för denna vecka hos barnmorskan är nu avklarat. Men än är det inte slut. Mina besök tycks resultera i ännu fler besök – i eftermiddag på förlossningen. Igen. Värderna var inte bra. Igen. Men Militärbebisen verkar må bra i alla fall! Och jag själv känner mig bra, men så är tydligen inte fallet.

Det jobbiga, kontrollfreak som jag är, tycker jag är att jag inte alls har koll på vad som händer med mig, inuti mig, hur min kropp mår, för den lurar mig! Det är lite obekvämt att känna sig bra, men inte vara det. Det gör mig något skeptisk mot läkarvetenskapen… eller mot min egen känsla… Snurrigt!

Just precis nu känner jag i alla fall bara för två saker:

1. Äta pärontoppsglassar tills jag spyr!

2. Sova på soffan en stund.

Får se vad det blir..!