Blodtrycket hade stigit igen. Högre än någonsin, som gravid… 160/100. Innan har jag legat på 130/70. Läkaren sjukskrev mig på momangen! Vila, vila, vila!

Jag vilar. Men det här med vila är inte riktigt min grej. Jag vet liksom inte riktigt hur man gör. Men jag övar. Öva, öva, öva!

Mina fina arbetskamrater var här idag och gav mig presenter och blommor. Giftasgåvor. Rosa, såklart! Så himla gulligt av dem!  Vi åt rabarberpaj. Fika, fika, fika!

Fint väder har vi haft idag! Strålande sol och störtvarmt. Riktig sommar! Vackraste hunden ska promt ligga på altandäcket och steka mitt i solen. Fast hon flåsar så det låter som om hon skulle dö. Märklig hund!

Igår behövde jag sova – och jag sov. I natt behövde jag tydligen inte sova mer – så jag sov inte. Jag har vänt och vridit mig och bullat upp med kuddar runt hela mig och löst Sodoku och funderat på lite allt möjligt… Tills klockan 04.53, för då stod jag inte ut längre, så jag gick upp!

Har nu ätit frukost med bland annat nyskördade rädisor från grönsakslandet. Mums! Och så har jag hållit på med lite annat tidsfördriv för att invänta den riktiga morgonen, det vill säga inte gryningen.

Snart kommer Militärmorfarn och hjälper mig så vi kan lämna tillbaka bord och stolar till jobbet som vi lånade till bröllopet i helgen. Sen ska jag till jobbet en sväng, sen läkaren på MVC. I eftermiddag kommer en eller två mammor med tillhörande bebisar på lite fika. Så en späckad dag idag, men jag verkar ju i alla fall vara utvilad! Eller nåt.

Sömn är tydligen något jag behöver. Jag sov till halv tio i morse! Det har inte hänt sedan… jag vet inte när? Sedan dess har jag halvlegat här i soffan, med datorn på magen och en kopp te på armstödet. Nu kissar jag snart ner mig! Men det är lååångt till toaletten. En si sådär åtta meter. Tillräckligt för att det ska göra sjukt ont i ljumskarna att ta sig dit. Och varje gång jag tar mig någonstans så säger jag högt för mig själv: ” Jag fattar inte hur det kan göra så sjukt jävla ont!”

Vackraste hunden har tröttnat på mina klagomål och gått upp en trappa och lagt sig. Om ett par timmar kommer Moster och tar ut henne på promenad. Hoppas, hoppas att jag kan få följa med en liten bit. Jag behöver också rastas och få frisk luft!

Igår fick en mycket gravid vän sin lille bebis! Det blev en kille och han kom fyra dagar för tidigt. Jag längtar ännu mer efter Militärbebisen nu. Och efter min kropp, löparrundor, styrketräning, kontroll… Fast mest efter Militärbebisen!

Idag är det exakt fem veckor till beräknad förlossning. Jag hoppas på tre. (Hehe…)

Sjukt ont i ljumskarna har jag! Sådär så det är svårt att ta sig fram. I alla fall när när jag har suttit eller legat stilla en stund och sen reser mig för att ta mig någonstans. Och någonstans måste jag ju ta mig! Annars har jag bara legat här idag mest. Och suckat och jämrat mig. För mig själv. Militärpappan kommer om två veckor, med en mellanlandning i helgen som tur är! Vid lunchtid kom Vackerbästis förbi och tog ut Vackraste hunden på promenad. Jag insisterade på att få följa med. Sakta, sakta. Men gud vad skönt att få lite frisk luft!

Nu öser regnet ner och jag blir så tom på inspiration då. Kanske lika bra det! Satte mig på en stol och rensade ur fyra kökslådor. De är så fina nu! Sen fick jag lov att vila en stund till. Såhär känns det nog att vara gammal. Blivande Övermormor brukar säga till mig att det mesta är som vanligt, men att allt tar en himla massa längre tid när man blir gammal. Så känner jag nu. Kanske bra att öva lite. Gammal vill man ju gärna bli. Sen.

Hos barnmorskan visade proverna bra resultat idag och mitt tryck hade gått ner jättemycket! Jag blev hemskickad med fortsatt Vila på receptet. Jag vilar. Och dricker te. Och bloggar. Och rensar en och annan kökslåda. Och lyssnar på min nya radio. Den var billig och svårinställd, så får man in en kanal så får man lov att lyssna på den, tills man har tid och ork att lägga 30 minuter på att försöka byta. Men den är limegrön och jättefin!

I Fredags var jag hos BM för rutinbesök då det visade sig att fler värden än blodtrycket inte var som de skulle… Hon skickade mig raka vägen till förlossningen för vidare kontroller och läkarutlåtande.

På förlossningen fick jag göra ctg-kurva (man kollar bebisens hjärtverksamhet och rörelser), en hel del blodprov och så kissa i kopp igen. Och ett par blodtryck på det! Efter två timmars liggande på en mycket obekväm brits med jobb-boken i högsta hugg (det gäller ju att effektivisera tiden) så kom Militärpappan från Halmstad och gjorde mig sällskap. Efter tre timmar var trycket nästan okej och proverna färdiganalyserade

In kom en läkare och berättade att Militärbebisen mår bra. Thank God! Och att jag trots allt fick åka hem idag och slippa att bli inskriven. Idag. Thank God igen, tänkte jag som skulle gifta mig dagen efter! Det vill man ju helst inte missa. Självklart är det viktigaste att Militärbebisen mår bra, så jag hade redan föreställt mig ett scenario där vigselförrättaren fick komma till förlossningen och min obekväma brits för att viga oss där.

Läkaren talade om för mig och Militärpappan att jag skulle leva som om jag vore inlagd. Strängeligen! Hur gör man då, undrade jag i hissen på väg ned? Militärpappan förklarade pedagogiskt nog att jag skulle gå sakta med en hand knuten framför mig, som om jag rullade en droppställning framför mig. Så nu vet jag!

Denna vecka har jag tre besök hos MVC, både barnmorskor och läkare. Och kissprov. Vilken uppståndelse! Jag mår som vanligt, förutom att jag har lite hjärtklappningar emallanåt och är fruktansvärt trött! Nu ska jag strax på veckans första MVC-besök. Mitt förta besök som gift. Hoppas det gör skillnad och att jag slipper bli inlagd idag med!

Igår när jag var hos barnmorskan på kontroll visade det sig att mitt blodtryck gått upp en bra bit, helt plötsligt. Eftersom jag lider av (kanske lite väl påspätt, för jag känner inte ens av det…) högt blodtryck i vanliga fall (icke-gravida-fall) så blev BM orolig och försökte tala mig tillrätta med hot om sjukskrivning. Bara de orden fick mitt tryck att öka en bra bit till. Shit vad stressad jag blev!

Svårt det där, när jag inte känner av det själv. Jag mår bra och ser ut att må bra, men trycket är högt och det kan vara farligt. Jag vet att det kan vara farligt för mig, på lång sikt, men hur farligt och på vilket sätt är det farligt för Militärbebisen? Hjälper det verkligen om jag arbetar mindre? Jag har en del frågor till läkaren som jag ska träffa imorgon.

BM och jag kom i alla fall fram till en deal: Jag skulle stanna hemma resten av dagen igår, hela dagen idag (förutom en föreläsning på1,5 h som jag fick hålla) och halva Onsdag. Sen ska jag på ny kontroll imorgon och då få träffa läkaren. Hon ska väl döma ut mig eller inte. Så känns det lite.

Såklart är Militärbebisen viktigast och går före allt annat! Det har jag nu kommit underfund med i mitt beordrade horisontella läge. Får se vad de säger imorgon.

Föresten så har mitt försvunna Tradera-paket kommit tillrätta idag, efter två veckor på vift. Så himla gulliga kläder! Nu börjar jag riktigt längta tills Militärbebisen kommer ut!

Nu ska jag återgå till mitt horisontella läge.

Jag är i Göteborg på en konferens genom jobbet. Allt är på engelska och det känns att det var ett tag sedan man både pratade och lyssnade till ett främmande språk över huvud taget. Första timmen idag satt jag och funderade om man inte skulle flytta till England ett tag. Är så avundsjuk på de som pratar sådär flytande och snygg engelska. Som de som inte behöver leta efter ett endaste ord, utan det bara bubblar ur dem. Som Vacker-bästis. Fast det gick bra med språket. Jag kom in i det efter första seminariet!

Hade nästan glömt bort att Göteborg var en så stor stad! Jag har gått och gått. Och så har jag åkte endel spårvagn, när jag inte pallat gå mer! I kväll har jag varit på stan och köpt mig de sista mammakläderna. Antar jag. Hittade ett par byxor som kändes så himla bra! Jag känner mig oftast väldigt naken i bara leggings och längre skjorta typ. Och fet och äcklig och enorm och bla bla bla. Byxorna jag köpte var lite tightare 3/4-byxor, men liksom byxor och inte strumpebyxor… Hur användbara som helst! Så jag köpte två par! Ett par vita och ett par marinblå.

Denna vecka i graviditeten, vecka 34, har det börjat hända otäcka saker med mig och min enorma kropp. Jag sväller upp! Sådär så att inte fotknölarna syns ni vet! Jag ser ut som en blandning av Babben Larsson och en elefant! Och så börjar jag få ont. I ljumskarna, i nedre delen av magen och så känner jag ett obehagligt tryck inifrån nedåt, bakåt.

Fast elefant-babben-känslan är ändå tveklöst värst!