Idag har jag femtio dagar kvar till beräknad förlossning. Femtio snabba dagar, hoppas jag!

Under ledigheten har vi hunnit med en hel del här hemma. Jag håller dock fortfarande på med min lilla ”bokhörna” och tillhörande fåtöjler. Har idag spenderat många timmar framför symaskinen för att sy nya klädslar till dynorna. Jag sydde lite och sen trasslade allt ihop sig för hundrade gången, så då grät jag en skvätt, stack mig på nån nål eller motsvarande, sen sydde jag vidare. Har fortfarande tre dynor kvar att sy… Men det blir så fint!

Den kommande veckan kommer att gå fort! På Onsdag drar jag till Göteborg för en konferens och stannar till Fredag eftermiddag. Ska bli trevligt att komma iväg lite. Det var ett tag sedan nu. Ska även hinna träffa lite vänner från min tid som Göteborgsbo… Längtar!

Annars går väl mitt liv ut på att planera in perfektaste tiden att inmundiga min järntablett två gånger dagligen. Och att ha halsbränna. Rapelirap! Urk.

Sykvinnan har sytt upp en ny uniform åt mig, så den blir det premiär för imorgon på jobbet! Inget mer rosa på ett tag alltså. Men mina naglar är fint ljuslila!

I helgen har Militärpappan och jag renoverat i huset. Han har klätt in en balk i köket och jag har målat fåtöljer.

Nu ett mattetal: Att måla dessa fåtöljer tar två timmar per sida. Det är två sidor på varje fåtölj att måla och jag har två fåtöljer. Varje sida ska målas tre gånger. Hur många timmar blir det?

Många. Alldeles för många för en gravid kvinna i sina ondaste dagar hittills…

Jag blir så himla trött nu för tiden! Det började förra veckan. Jag är uppe och igång i 2-3 timmar och sen måste jag lägga mig för att vila en stund. Händer något ut över det vanliga, som i Söndags morse då jag och Militärpappan tjabbade lite på morgonen, ja då blev jag så trött att jag var tvungen att gå och lägga mig igen! För lite tjabb…

Idag när jag var på MVC bad jag de mäta mitt blodvärde för jag har fått näsblod varje dag nu i flera veckor, helt sådär bara. Mitt järnvärde hade sjunkit från 125 till 98 (!) på bara ett par veckor. Kanske inte så konstigt att man är helt slut? Så nu ska jag dit imorgon igen och ta prover och mäta ha mig… Och äta 2 järntabletter efter konstens alla regler och föreskrifter; med juice, inte innan maten och inte efter och inte heller mellan måltiderna, utan helst någon annan gång… Ja, ni gravida vet vad jag pratar om.

Annars har jag konstant halsbränna som är väldigt otäckt, tycker jag. Och himskans ont i ljumskarna! Speciellt när jag siuutit stilla för länge, som i skräddarställning… Aj, aj, aj! Känner även av ett tryck mot bäckenbotten, lite bakåt. Tänker på min Faster som fött tre barn och talat om för mig att det känns som att bajsa ut en melon när man föder. Och det här trycket jag känner, känns snarlikt förberedande till det som komma skall, måste jag säga. Om jag nu ska tro hennes beskrivning.

Om jag fick välja så skulle jag jobba två timmar och vila en, då skulle jag nog orka. Men det finns inget vilorum på jobbet, så det blir svårt… Hoppas det vänder snart, annars får jag väl fråga om jag kan få lov att arbeta lite mer hemifrån istället.

Nu ännu ett mattetal: Om jag ändå ska arbeta åtta timmar per dag, fast med schemat att arbeta 2 h och vila 1h, hur långa blir mina arbetsdagar då om jag börjar klockan åtta?

Mycket räkning blir det.

Idag var vi på UL (vecka 32) och fick se Militärbebisen igen. Känns så lyxigt att få se inuti. Jag vet ju mer om Militärbebisen invärtes än mig själv, för man ser ju rakt igenom! ”Här är navelsträngen, med tre kanaler i, ser ni?” Coolt!

Han mådde bra i alla fall och växte som han skulle. Händerna höll han för ansiktet under hela besöket, så någon bild blev det inte. Fast jag såg hur han blinkade. Fint!

Jag ville inte veta könet, så BM sa till när jag skulle titta bort. Det var svårt, men jag lyckades!

Lägesrapport:

För tillfället känns det som att Militärbebisen trycker en massa luft upp i min hals, så jag knappt kan svälja. Mest bara rapa. När jag rör mig känns det som ett tryck mot bäckenbotten, eller vad det nu är som sitter där, inuti mig. Känns som att han tränger ner sig där mot. Ska det kännas så redan? Ibland får jag för mig att han ska råka pluppa ut. Plupp!

I helgen har vi även köpt bil. En kombi. Och så har vi, eller rättare sagt Militärpappan, lagt nytt golv i hallen. Men om vi ska vara så petnoga, så är det faktiskt jag som köpt bilen. Försäkringen blev flera tusen billigare om bilen stod på mig. Detta kan Militärpappan inte för något i världen begripa!

Annars har jag varit ganska trött i helgen. Orkeslös liksom, men det kommer och går sådär. Oftast är jag jättepigg!

Slut.

Efter en härlig promenad med Vacker-bästis och vildhundarna på Skärfva och en god matbit med Militärpappan på det, sitter jag nu bänkad framför tv:n. Nu är det ”Å Herre Gud” med Jonas Gardell. Så bra! Jag gillar att han är så obekväm. Han också.

Militärbebisen inuti mig har slutat att peta inifrån och rakt ut i magen. Numera trycker han liksom mer hela sig och typ snurrar runt samtidigt. Så känns det i alla fall, men vad vet jag? Som att han inte alls har lika stor plats att röra sig på längre. Som att det är lite trångt där inne.

Idag är det 11 veckor kvar till han beräknas komma ut. Ut ur mig. Fatta vad äckligt! Genom mitt bäckene och snippa. Det lär ju göra ondare än ondast! Jag funderar verkligen på om det kan vara meningen att man som kvinna ska klara av en sånhär grej.

U.p.p.e.n.b.a.r.l.i.g.e.n.

Idag har vi varit på genomgång hos Försäkringskassan och där fick vi reda på att allt det här med föräldrarledighet är sjukt mycket mer invecklat och svårt än vi någonsin kunde tro. Ju fler frågor förvirrade blivande föräldrar ställde desto rörigare och otydligare blev det, för oss alla. Men nu är det gjort!

En sak retar upp mig lite bara, som vanligt… Och med risk för att inte förstå precis allt, vill jag ändå spy lite galla över det här med jämlikhetsbonusen.

1. Hur fan tänkte de som utformade reglerna för den?

2. Hur i hela världen kan de människorna tro att någon endaste gör sig allt det besväret för max 13000 spänn?

3. Och så irriterar det mig att beroende på när barnet föds på året, har föräldrarna olika chans att få bonusen. Vem glömde tänka, undrar jag?

Jag och Militärpappan hade tänkt dela ganska lika på föräldrarledigheten, inte på dagen rakt av, men på ett ungefär. När vi sen fick höra om att man i så fall kunde få en jämställdhetsbonus, så tänkte jag att fasen vad bra! 13000 spänn på ett år är ju ändå typ en mammaledig-månadslön. Klart vi ska söka det!

Tills jag idag har fått veta kriterierna för att kunna få ta del av denna bonus. Eftersom Militärbebisen kommer att födas i Juli så kan bara jag och Militärpappan få bonusen om vi delar lika på dagarna redan från början. Det vill säga att jag tar ut typ 4 dagar i veckan från förlossningen och han tre. Men, finns det någon som gör så? Inte många, visar statistiken. Och folk frågar sig varför! Herregud… Ja, vad fan tror de själva?

Vi hade tänkt att jag tar ut kanske första 6-8 månaderna och sen Militärpappan de följande 6-8 månaderna. Det är väl för fan jämlikt? Nej, det är det inte. Inte enligt Försäkringskassan.

Nu skiter vi i jämlikhetsbonusen, som i så fall skulle bli en skattelättnad och inte alls generera 13000 kr på ett år. IRL.

För tillfället bakar jag rosa Katalanska maränger. Stora som tusan och riktigt coola, tycker jag! Mycket coolare än Försäkringskassans jämlikhetsbonus. Så det så!

Helgen har varit lugn och skön i den bemärkelsen att jag inte gjort något speciellt. Att lugn är lika med skön är inte typiskt mig. Inte alls! Jag som fullkomligt brukar hata att inte ha ett minutiöst inbokat schema som gärna får vara uppskrivet i listform. En lista där man kan stryka och känna sig duktig.

Men det har kanske med graviditeten att göra. Jag har varken ork eller lust att vara duktig just nu. Så istället har jag ångest för att jag inte har orken att vara duktig, presterande, drivande, energisk, urtrevlig och allmänt på topp. Helt fantastiskt, måste jag säga till er som funderat på att prova… Not.

Hittade mig själv störtlipandes framför youtube när jag lyssnade på låten Titanic av Mikael Wiehe. Sen kollade vi på filmen Upp och jag fortsatte gråta. Som mest när den elaka vetenskapsmannen fångade fågeln, som ville hem till sina barn… En Disneyfilm! Djup suck.

Hur länge ska detta fortsätta, undrar jag, men känner samtidigt att jag varken har ork eller lust att bry mig.