Vecka 41+4 (BF+12)

Besöket på förlossningen tog nästan tre timmar idag igen av samma anledning som sist, då Militärbebisen sov mer än var vaken och CTG-kurvan inte blev nöjd på grund av det. Jag låg med den där apparaten runt magen i två timmar innan den blev nöjd, phu! Jag hade slut på urinrör här hemma så jag fick bära med mig en liten glasburk med kiss i och för att slippa strutta omkring med den i handen packade jag ner den i en liten presentpåse som jag vackert överlämnade till barnmorskan, där jag stod i mina gummistövlar med stålhätta från Försvarsmakten. Föreställ er synen, men de är så oroligt rymliga, sköna, grova och framförallt enkla att ta på och av så de går jag runt med överallt för tillfället. Så även på Maxi.

Barnmorskan gjorde en kontroll av min livmodertapp som inte längre var bakåtböjd utan mer bara drog åt ena hållet, den var ca tre centimeter lång (alltså 1 cm kortare) och – hör och häpna – 2,5 cm öppen, hela vägen! (I lördags var den bara öppen 1 cm och det bara längst ned.) Så idag kom hon åt att göra en ordentlig hinnsvepning, gött!

Bästa läkaren kom in och var positiv över de fina resultaten och tyckte att jag svullnat i ansiktet. (Tack!) Och så fick jag en tid på onsdag för igångsättning, om det nu inte hänt något innan dess… Och bara för att de sätter igång mig på onsdag så behöver det ju inte betyda att jag föder barn just på onsdag utan sånt där kan ju ta sin lilla tid, det vet jag typ allt om. Men ett är säkert och det är att jag just denna vecka kommer att bli tvåbarnsmamma! Cool känsla.

Igår gick jag 90 minuter så fort jag bara kunde med Elise i vagnen och när jag kom hem kunde jag knappt röra mig på en timme för det gjorde så förbaskat ont i kroppen. Men kanske gjorde det sitt för livmodertappens del?. Och så sov jag gott i åtta timmar utan att vakna en endaste gång. Promenader is da shit!

Det gäller att ha ett starkt psyke när man träffar delar av min släkt. Och jag vet, allt är verkligen av välmening och kärlek, men det kan ändå lätt bli lite fel när orden trillar ut. Igår fick jag följande tre påståenden och frågor:

ETT:

NN: ”Var du lika tjock när du väntade Elise?”

Jag: ”Menar du om magen då eller?”

NN: ”Ja, eller liksom hela du?”

TVÅ:

”Du ser ur som en elefant som svalt en melon.”

TRE:

NN: ”Hur mycket väger du nu?”

Jag: (som bestämde mig för att vara fullständigt ärlig) ”93,4 kg”.

NN: ”NITTIOTRE KILO????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Det kan du ändå inte mena! VÄGER DU 93 KG????!!!!!!!”

Nu är jag i graviditetsvecka 42. Jag orkar liksom inte riktigt bry mig och även om jag vet att det här är människor som menar väl och älskar mig så hade jag blivit himla illa berörd om samma sak hände när jag var i graviditetsvecka 25. Det vet jag, med all säkerhet.

Och så är det ju så att jag, jämfört med de flesta gravida jag känner, har tränat väldigt mycket och ätit relativt bra under min graviditet. Först nu de senaste veckorna har jag dragit ned på träning (men går ändå ”raska” promenader dagligen) och tillåter mig att äta precis vad jag vill. Och ändå har jag ökat massor i vikt, precis som förra graviditeten, utan att kunna kontrollera detta.  Och de veckorna då jag ätit massa onyttigt har jag gått upp minst?! Det suger såklart, men snart kan jag träna på igen!

Ja, det gäller att ha ett starkt psyke för att ingå i en familj som min, eller så får man liksom det lite gratis under sin uppväxt för att kunna ta sig igenom livet i en familj som denna?. Hehe…

Och så ett till förtydligande: Igår skrev jag ett inlägg: Tio dagar över tiden. Jag har från fler än ett håll blivit upplyst om att jag minsann inte är över tiden än, inte förrän det gått över 42+0 och där är jag ju inte än. Tack! Såklart ska det stå 10 dagar efter beräknad förlossning och inget annat. Hoppas huvuddelen av er som läser förstår vad jag menade och att jag alltså inte har gått elva dagar över 42 fulla veckor? Det vore ju lite otäckt, menar jag.

Jag var visst lite frustrerad vid förra inlägget. Tio dagar över tiden gör mig i och för sig inte så mycket, förutom att jag är rädd att Militärbebisen ska vara precis hur stor som helst! Däremot fyra timmar på förlossningen liggandes på den mest obekväma brits och bara vara livrädd för att bli inlåst på sjukhuset, det är värre för mig. Nu är jag i alla fall hemma igen. Tack och lov!

BF+10

Bäst att lägga ut en bild på magen, man vet ju aldrig vilken som råkar bli den sista, menar jag! Önskar er alla en skön lördagskväll i våren!

Lite som jag misstänkte- ingenting hade hänt sedan igår. Och när jag tänker efter så har det ju faktiskt inte hänt någonting sedan de började känna på mig. Det kanske aldrig någonsin har hänt något alls, jag var kanske sådanhär sedan Elise kom till världen?. Suck!

Och nu ska jag snart köra min andra ctg-kurva för idag. Den första höll på i en timme(!) sen stannade den av sig självt. Bebisen var visst inte vaken så mycket som den behövde. Och så tvingades de mig att lämna ett urinprov med men det sa de ingenting om igår. Märkligt. Som tur väl var visade det bara +1 så jag blev inte inlagd.

Sen kom Läkaren och sa att vi ses på måndag och på onsdag då som senast och då sa jag det till honom som jag skrev först, att det kanske är så att det inte hänt något med min livmodertapp någonsin? Han upplyste mig om att det hela tiden händer saker men att jag måste ha lite tålamod. Då blev jag vansinnig! Fast jag sa inget.

Jag har väl för i helvete tålamod till detta! Jag kan gå över femtio dagar om det är så, det är bara det att det stör mig att alla säger olika!

Hur är det möjligt att en läkare säger att hon känner huvudet och att jag är öppen 2 cm, två dagar senare en barnmorska som pillar i flera minuter och säger sig ha gjort en ordentlig hinnsvepning och sedan dagen efter, idag, en annan barnmorska som känner i en sekund och talar om att jag är lika öppen som igår och att man därför inte kan och aldrig har kunnat göra en riktig hinnsvepning, för man kommer inte åt?!

Och det här vill ni att jag bara ska köpa, hålla käft och inte undra? Lär er för fan att förklara på samma språk och sluta svara undvikande för att inge hopp!!

Over and out.

Klockan 07.10(!) hade jag tid på förlossningen i morse för bedömning. Hiskeligt tidigt, men samtidigt skönt för nu har jag en hel solig dag framför mig!

Barnmorskan kände på mig och i mig för att konstatera att det såg ut som i tisdags, alltså öppen ca 1 cm, mjuk livmodertapp som är något mer framåtböjd än då. Bra! Blodtrycket var något högt 137/90, men ingen fara och urinen visade +/-o. Vi körde även en ctg-kurva och det konstaterades att jag hade regelbundna sammandragningar ca var nionde minut, men jag själv registrerar bara att det känns lite och jag behöver kanske andas mig igenom tre av tio, som gör ondare. Jag fick isvatten för att väcka bebisen och ctg-kurvan tog ett bra tag på sig idag innan den var nöjd.

Barnmorskan frågade mig om jag ville bli igångsatt idag och jag svarade att jag ville det som min kropp var förberedd för och att det är upp till dem att bedöma. Sen kom Bästa läkaren in, jag hade honom under stora delar av min förra förlossning och tiden därefter. Han kände igen mig och min röst (ni vet, jag pratar rätt så mycket…) och kom till och med ihåg att jag arbetade som militär! Han sa att den här förlossningen skulle bli något helt annat och att deras uppgift var att ge mig en så fantastisk förlossning som möjligt! Han sa med att jag kämpade stenhårt förra gången och var en riktig kämpe men att de absolut inte skulle låta det gå så långt denna gång utan komma med alternativ i ett tidigare skede. Jag sa att jag fullt litade på deras kompetens, att jag är sjukt imponerad av deras professionalitet och att jag litar till fullo på att de tar de rätta besluten. Jag är inte alls nervös och Läkaren sa att jag såg väldigt harmonisk och avslappnad ut.

Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka imorgon för ytterligare en hinnsvepning och har det inte hänt något innan helgen är slut så sätter de igång mig på måndag. Om kroppen säger blankt nej till det på måndag, vilket i princip inte kommer hända, så sätter de oavsett igång mig senast på onsdag. Jag passade då på att fråga om hur de i så fall skulle gå tillväga och svaret blev att de vill ta hål på hinnorna, så är allt igång. Cytotec, som är så debatterat kring just nu, frågade jag också om när jag ändå hade chansen och fick svaret att de på det här sjukhuset inte använder det för att sätta igång en förlossning men däremot kan de använda det efter förlossningen för att få livmodern att dra ihop sig bra. Han sa även att det var ett bra läkemedel för avsett ändamål och att det fått helt fel uppståndelse i media. Spännande att höra hans version, från andra sidan, så att säga!

Barnmorskan kom in igen och sa att hon inte hade gjort en ordentlig hinnsvepning förut då hon ville invänta och se vad Läkaren sa och erbjöd mig därför en till, lite ordentligare. Oh, ja! Jag var ju inte sen att hoppa på den! Jag slängde glatt av mig byxorna och hoppade upp i gynstolen! Pilla på du, sa jag och kände mig lätt sinnessjuk, men vad gör man inte?! Hon pillade i flera minuter och sa till mig att jag verkligen måste säga till när det blir för obehagligt, men jag kände det knappt. Så jag pratade på om allt jag kunde så att hon inte skulle sluta för snabbt. Efteråt sa hon att hon nu pillat ordentligt på livmodertappen och däri kring och att den redan sedan förra timmen kändes annorlunda och att hon fick in två fingrar nu istället för ett, så förhoppningsvis var det något på gång alla redan. Spännande!

Den som lever får se, helt enkelt.