En väldigt cool kvinna som jag ”lärt känna” eller hur jag nu ska uttrycka mig, genom Lofsans challenge på Facebook är Ida. Hon verkar lite galen, tränar som ingen annan jag stött på och är hur härlig som helst! En såndär människa som man bara vill ha mer av ni vet!
Dessutom lever hon med fem barn. Och är snygg.
Jag har förmånen att få bolla lite frågor med henne inför min satsning mot Kustjagaren. Kloka ord från en ärlig människa med gedigen träningserfarenhet. Fantastiskt!
Bland annat menar hon att jag bör få in mer löpning i min träning och ett av passen ska vara ett lågintensivt långpass. Det var länge sedan jag sprang så nu, kanske mest för att jag inte tycker att jag har tid. Men det där argumentet håller ju inte, det hör ni ju själva. Så nu har jag planerat om min träning lite och bland annat stoppat in ett långpass i veckan.
Trots att jag sänker farten betydligt under långpasset ökar jag ändå sträckan långsamt för att inte överbelasta kroppen. Jag lägger på någon kilometer i veckan och på det sättet är jag snart uppe i ganska långa rundor. Jag försöker att inte titta på rundans längd utan löpa i ett tempo som jag kan prata obehindrat i och istället koncentrera mig på tiden. Ju längre tid rundan tar desto längre kommer jag ju oftast, men ni förstår mitt tänk va?
Ida menar med att långlöpningen ska vara i snigelfart, dels för att orka men också för att återhämtningen ska bli snabb, så att jag orkar ha kvalitet på nästa pass. Och precis så känns det idag efter första långpasset på väldigt länge! Jag sprang med Läkaremamman och Undra, såklart, och rundan tog 1,5 timme. Snackade oavbrutet och kände det som att vi skulle kunna springa en stund till eller två.
Det bästa med lågintensiv löpning måste ju vara att det inte känns som att man har tränat alls när man kommer hem en och en halv timme senare!
