Detta eviga knipande! Kommer ni andra ihåg att knipa dagligen? Och jag undrar hur man gör för att göra knipandet till något roligt? Jag förstår att det blir roligare i längden om man är riktigt duktig och verkligen kniper ordentligt nu, men alltså, jag har svårt att se delmål i knipträningen.
Jag tycker det är svårt. Är jag den enda? Visst har jag hittat det rätta knipet och jag känner att jag kniper åt, men jag vet inte hur länge jag lyckas hålla i. Plötsligt är det borta liksom. Tror jag. Och jag känner inte heller att jag direkt blivit så värst mycket bättre, mer tränad eller så. Eller har jag det? Svårt att mäta, tycker jag. Man kan ju inte direkt gå med ett finger uppstoppat i sig själv halva dagarna för att verkligen känna efter hur det egentligen ligger till där inne. Jag har för fan inte tid med det! Jag har ju knappt en hand över att ta fram frukost med eftersom Elise gärna blir buren mest hela tiden…
Jag kniper alltid när jag kör bil. Men tänk om jag istället skulle knipa varje gång jag ammade. Det händer tokigt mycket oftare, måste jag säga. När kniper ni andra relativt nyförlösta mammor?
Funderar över hur bra jag måste vara på att knipa innan jag ökar träningsbelastningen? Har det med varandra att göra? Risken för framfall vill man ju undvika, men inkontinens vore ju inte så kul heller… Måste man kunna knipa stenhårt först och sen öka belastningen eller kan man knipa lite sådär, öka träningen och fortsätta med knipträningen samtidigt? Spelar det någon roll? Borde ju inte göra det, kan jag tycka.
Så, vad säger ni, knipmorsor?
