Idag köpte jag mitt livs första paket Ben & Jerry-glass. ”Fairly Nuts”.
Sanslöst god!
Varför?
Det var jävligt obra gjort!
En obra handling
3
Author Archives: Militarmamman
Lite pöt i trädgårn
Jag är ju av den morgonpigga sorten… Så i morse studsade jag upp innan halv sju. Bara för att det kändes så skönt! Militärpappan och jag har pötat i trädgårn (läses som om Morgan i Ullared sa det) hela förmiddagen och även odlat våra första grönsaker för i år. Militärpappan har byggt en fin drivlåda och fler ska det bli! Vackraste hunden låg och solade på sin fårskinnsfäll och höll ett vakande öga på förbipasserande fåglar. Hon verkade trivas!
På eftermiddagen började jag må dåligt, väldigt illa, som om hela mitt maginnehåll satt högst upp i halsen. Jag trodde det berodde på att jag stått upp och ned-vänd medan jag pötade i trädgårn, så jag la mig i horisontalläge i ett par timmar. Men jag blev bara sämre och fick väldigt ont i magen också. Militärbebisen sprattlade på i där inifrån och vackraste hunden låg bredvid mig med sitt huvud på min omformliga mage. Mest sov hon sött, men då och då fick militärbebisen in en spark så hela vackraste hundens fina huvud lyftes från min mage! Då öppnade hon ögonen lite förskräckt, men slöt de snabbt igen.
Nu mår jag bättre och har bara Söndagsångest. Så in i helvete!
Jag vill dö en grisig död
… en ekologisk grisig död, alltså.
Jag är ju på Ängavallen utanför Vellinge i Skåne och håller kurs hela veckan. Det är ett helt fantastiskt ställe med underbar mat och supertrevlig personal! Bland annat. I princip allt här är ekologiskt. Från maten på bordet, till bordet maten står på. Fattar ni vidden? Så jäkla coolt!
De som driver det här stället är sanna entusiaster, måste jag säga. Nu i eftermiddags fick vi en timme över och fick då en guidad tur på gården. Vi klappade hälso-kultingar, kollade på hälso-kalvar och allt möjligt. Vi fick även en tur in i slakteriet. Där berättades för oss hur slaktprocessen går till av gårdens alla djur. Fascinerande! Så odramatiskt, ostressat och värdigt!
När jag ska dö är min önskan att få dö som en hälso-gris från Ängavallens gård.
Over and out!
Reser bort från gubbsen!
Tidigt imorgon åker jag till Skåne för att hålla utbildning i UGL (Utveckling Grupp Ledare). Ska bli spännande! Dock innebär en sådan utbildning arbete typ dygnet runt. Så vi får se när jag har tid och ork att blogga… om ni letar efter mig, alltså!
Ska bli väldigt skönt att komma från min ordinare arbetsplats, måste jag säga! Kunde ju knappast komma mer lägligt (hur kompareras lägligt?) Under kursen ska vi bo på Ängavallen utanför Vellinge. En ekologisk gård som verkar helt fantastisk!
Dessutom! När jag kommer hem nästa vecka så har Militärpappan hemstudier i fyra(!) veckor. Längtar!Längtar!! Läääääääängtar!!!!!!!!!!!!!!!!
Snoppstruktur i det oändliga
På mitt arbete råder det så kallad snoppstruktur, för att uttrycka mig milt. Med detta menar jag att det nästan uteslutande arbetar män där, som har en manlig chef, som har en manlig chef som har en manlig chef. Och det slutar inte där. Även dessa män har en hel radda med andra manliga chefer lokaliserade någon annan stans i landet och dessa i sin tur styrs av den manlige chefen, Överbefälhavaren. Bara namnet säger att ingen kvinna någonsin kan nå titeln. Överbefälhavarinna. Folk skulle skratta!
Denna snoppstruktur genomsyrar organisationen genom alla nivåer. Jag trodde i min enfald att jag någorlunda hade lyckats etablera en liten, liten prick av snippakultur, men ack så fel jag hade! Männen är fullkomligt livrädda! De håller krampaktigt tag i det förflutna och den stadiga, väl beprövade struktur som inte blivit ifrågasatt alls på typ tio tusen år. De är bekväma. Jag är obekväm. de har snopp. Jag har snippa. Jag utgör ett hot. Ett hot bra mycket större än omvärldens konflikter och oroshärdar. Ja, ärligt talat.
Jag är så urbota fucking jävla trött på snoppstrukturen! Det är alltid samma visa. Först får man inte vara med och leka, ställs utanför, trots att man gör sitt yttersta för att anpassa sig. Att försöka gilla snoppstrukturen. Tillslut hittar man sin egen väg och ändå så att säga ”kittlar gubbnerven” lite, genom att starkt ta avstånd från alla andra kvinnor och deras åsikter, men framförallt genom att visa att man egentligen inte tar sig själv på allvar. Då kan man vara okej, man får vara med att leka. Men man är strängt övervakad. Allt man gör observeras och noteras. Tills den dag då man går över gränsen, råkar visa att man faktiskt tar sig själv på allvar, att man har en avvikande åsikt som man står för, en annan vinkel.
Då klipper de banden. Klipp, klipp! Vänder en ryggen. Som att man aldrig varit en av dem, aldrig fått vara med och leka egentligen. Kvar står jag ensam och undrar vad som hände. Var alla tog vägen. Fast jag vet. Jag har alltid vetat. Vetat, men inte velat tro. Trängt bort.
Det är så det är. Utifrån min värld.
Sen att jag fick ”rätt” i frågan, att min åsikt var den som den manlige chefens manlige chefs manlige chef valde att gå i linje med när han fattade beslutet som rörde hans manlige underställdes, manlige underställdes, manlige underställdes, kvinnliga underställda, spelar ingen som helst roll för mig längre. Inte när snoppstrukturen är det viktigaste för dem alla.
Jättebröst och hundbajs
På promenad har jag varit idag efter jobbet. Med vackraste hunden, skulle man kunna tro. I och för sig var hon med, men i första hand var jag ute med en påse med bajs. Mycket märkligt att man kan gå i över en timme i tätbebyggt område utan att stöta på en endaste papperskorg! ”Plocka upp efter din hund” (ska läsas med en gnällig kärring-röst, ni vet en sån med hopsnörpt mun och elaka ögon.) Så där gick jag med bajset i högsta hugg och vackraste hunden i släptåg. Men bajspåsen var ljuslila.
En annan sak som kan te sig märklig är det här med kommunikation. Mitt stora intresse. Och arbete ibland. Men idag var det inte jag som föreläste om det. Jag fick uppleva det. IRL. Ni vet det här med att ett och samma budskap uppfattas olika. O.S.A Måndag, trodde jag. För att Super-duper-chefen bad ju om att få helgen på sig. Efter helgen är det Måndag i min värld. Men idag är det Onsdag och inget svar än. På Fredag, har han nu sagt, när jag ställde en direkt fråga om när, egentligen. Fredag. Det är ju en hel vecka efter en helg. Jag drar slutsatsen att det helt enkelt är så himla roligt att vara Super-duper-chef, så att hela veckan är som en endaste stor helg! En dag ska jag också bli Super-duper-chef.
Vackraste hunden väckte mig med hysteriskt skällande i morse vid fem. Ingen mening att somna om här inte, tänkte jag och kände mig genast som Vacker-bästis, som lever så vartenda dag. Tydligen. Medan jag väntade på att morgonens första nyheter skulle sändas (!) tog jag tillfället i akt och provade lite klänningar (typ klockan halv sex)… Trots min gravida svullokropp passade de riktigt bra – överallt, förutom över brösten! Jag ska försöka att aldrig mer klaga.
Man skulle alltså kunna beskriva mig som en morgonpigg jävel med Dolly Parton-bröst. Återfinns oftast i tätbebyggt område iförd aftonklänning och med en lila fylld bajspåse i vänster hand. Typ.
O.S.A Måndag
Kränkt. Så kände jag mig idag. Påhoppad, attackerad och missbehandlad.
Jag skrev ju igår om att jag bokat in ett möte med Super-duper-chefen och bestämde mig, för att vara proffessionell och artig, att även bjuda med Förlegadechefen, då jag vet att hans åsikt i frågan som Super-duper-chefen ska fatta beslut om, är viktig men att den går rakt emot min.
Men när jag kom med min vänliga inbjudan fick jag ett vrål och en halv utskällning tillbaka. På direkten. Förlegadechefen var asförbannad och all hans livs ilska kom ut över mig. Där och då. Så kändes det. Först höll jag mig lugn och saklig, men tillslut tappade jag min högst proffessionella attityd och skrek tillbaka. Då verkade han bli förvånad. Trodde han inte att jag kunde skrika eller?
Allt slutade med att jag tackade för det ovisade intresset och beklagade han inte kunde se det hela ur ett vidare perspektiv.
Efteråt kände jag mig otroligt arg, ledsen, irriterad, störd, förbannad och kränkt. Kränkningskänslan var den värstaste… Som att jag var mindre värd, patetisk och ensammast. Jag försökte tänka rationellt och se på hela händelsen ur ett helikopterperspektiv. Lite klarare blev det, men känslan bestod.
Jag sökte stöd i Jätte-chefen och Chefen, fick i mig lite lunch och lyckades samla ihop mig bra. Jag drog igenom mitt tal, som jag snart skulle hålla för Super-duper-chefen, tre gånger framför spegeln på toaletten. Sista gången såg jag riktigt självsäker och lugn ut. Det hjälpte!
Sedan var det dags för mitt möte med Super-duper-chefen. Det gick himla bra och känns nu skönt att ha det avklarat. Jag var saklig och konkret och det kändes som att jag fick fram det jag ville ha sagt på ett bra sätt.
Super-duper-chefen lyssnade på mig, ställde några frågor och bad om att få helgen på sig att bestämma sig. Det fick han. Jag är ju inte den som är den…
Skönt att gå hem över helgen med en bra magkänsla och typ tio kilo aggressioner lättare än i morse! Undrar om man kan äta lite extra i helgen då?.
Bara döda fiskar flyter med strömmen
Nyss hemkommen från ett två dagars långt möte med jobbet där ämnen som ledarskap, värdegrund och jämställdhet diskuterades bland annat, kan jag ännu en gång konstatera att det bara är döda fiskar som flyter med strömmen.
Det har varit två mycket givande dagar där flera intressanta diskussioner och tänkvärda reflektioner kom fram. Och även en och annan inte lika reflekterad tanke gjorde sig till känna. Faktiskt.
Men det gäller att sticka ut. Provocera lite. För att ibland få igång en hetare diskussion, men ofta mötas av en förvånad inandning och höjda ögonbryn. Lite kul, tycker jag. Innan blev jag asförbannad, men det kommer jag ingen stans med, har jag märkt. Bättre att driva lite med det istället. Då når man fler, en annan sak jag märkt.
Jag säger som Tage Danielsson: ”Personer utan humor har jag väldigt svårt att ta på allvar”.
Kul prick, han Tage, men han hade sina poänger! Även Thorsten Flinck som i senaste programmet av Skavlan bland annat sa att det inte finns en enda genuin chef, utan menade att alla chefer är mer eller mindre rövslickare som på ett eller annat sätt just hållt med, för att komma dit de är idag.
Tycka vad man vill om Thorsten Flinck, men han är i alla fall jävligt ärlig! Och modig. Bland så mycket annat.
Men så är det ju också bara döda fiskar som flyter med strömmen… Och vem fan vill förknippas med en död fisk? Inte jag i alla fall, det är en sak som är säker!
Imorgon ska jag fortsätta min rättvisekamp, eller som många nog ser det, min pain in the as-taktik. Jag har bokat ett möte med Super-duper chefen. Han ska få höra en åsikt jag (och ett par till, som vågar erkänna det) har, men som de döda fiskarna aldrig skulle drömma om att ägna en tanke åt. Inte ännu, men snart!
Blogga istället för terapi
I brist på annat har jag nu utvecklat min oro, som ni kunnat läsa om innan här i bloggen. Den smög sig ju på lite försiktigt och tog sig i uttryck genom att jag var rädd för att trilla där jag normalt brukar träna snabbdistans, att jag skulle snubbla och slå mig halvt medvetslös i trappan till ovanvåningen som jag studsar upp för varje dag och att jag skulle dö. En plågsam död.
Jag har drömt mardrömmar om att jag blir våldtagen och sen ska jag dö. Men varje gång har jag vaknat av mitt eget skrik där jag sitter upp i sängen. Fy!
Men nu har oron liksom flyttat fokus. Bort från mig. Nu kan man kanske tro att jag börjat oroa mig för militärbebisen istället. Men icke! Jag oroar mig för tillfället för min granne! En kvinna jag pratat med några gånger. Jag är ju inte riktigt klok! Nu har jag i alla fall fått för mig att hon dött. Inte dött hur som helst såklart, kvinnan måste ha blivit mördad. Varför då? Därför att min magkänsla säger mig det.
Men vad fan!
Ja, jag har gått onödigt många gånger förbi hennes hus för att glo in i fönstrena och se om jag kan skymta en döing därinne. Och ja, jag har funderat på att plinga på och se om hon faktiskt är hemma, lever och allt. MEN. Tänk om hon inte öppnar. Tänk om hon är bortrest till exempel. Det skulle ju knappast lindra min oro.
Och nu när jag ändå skriver det, har jag ett svagt minne av att hon faktiskt nämnt att hon skulle resa bort med en väninna…
Jag kanske aldrig skulle slutat gå hos min terapeut ändå…
Ingen inspiration
Jag har ingen som helst inspiration och kan därför inte skriva något blogginlägg av värde idag. Tyvärr.
Sådan är jag. Jag har stora svårigheter att prestera något bra om jag inte har alla mina sinnen med mig. Undrar om jag är en konstnärssjäl då? Eller om jag bara är en typisk 80-talist?
På sätt och vis skiter jag i vilket. Jag bara konstaterar att jag är jag. Typiskt mig.