Läkarbesöket idag gick bra och mitt blodtryck håller sig fint, idag 126/76. Järnvärdet är på väg upp men det går sakta, för sakta och ett järnvärde på 115 gör mig trött så jag ska öka till 1,5 tablett om dagen nu. Jag skrev ju att jag tar järnabletter i brustablettsform, Fexim. Nu visar det sig att dessa har slutat tillverkas och ingen verkar veta anledningen. Jag hade dock tre rör hemma från förra graviditeten (ytterligare en positiv sak med täta graviditeter). Kissprovet visade +/- noll.
Emellanåt känner jag ett enormt tryck nedåt och ibland bakåt vilket får mig att sätta handen mellan benen emellanåt och känna efter så att inget bebishuvud hänger där och dinglar. Läkaren sa att jag skulle ta det lugnt och helst inte lyfta tungt. När jag nämnde mina cykelturer så tyckte hon att jag helst skulle strunta i allt vad träning heter och bara vara. ”Du har ju din grundkondition”. Tjena! Här pratar vi med en extremt välutbildad kvinna inom medicin som uppenbarligen undgått att kondition är en färskvara. Hon hinner såklart inte träna själv, tänker jag.
Läkaren undersökte mig och kollade med vaginalt ultraljud och kunde konstatera att livmodertappen var hela 4 cm lång (det den visst brukar vara) och att den var bakåtböjd och väl tillsluten. ”Du har visst ingen fallenhet för att föda för tidigt heller, det märktes ju sist”, sa hon och jag hoppade glatt ner från gynstolen. För er som är nya här så blev jag igångsatt förra graviditeten och trots alla ingrepp och försök så jobbade kroppen mot och ville inte föda barn. Efter fyra dygns slit flög Elise tillslut ut genom att en barnmorska fick häva sig över min mage och trycka (ut av bara helvete!).
Gött, sa jag! Då kan jag träna på! Och hon protesterade inte så jag tar det som ett positivt gensvar. Självklart lyssnar jag på kroppen och jag vet att den vill ha träning och behöver träning. Hallå, jag ska föda ett barn! Jag behöver alla muskler och kondition som jag bara har möjlighet till och så dör jag inifrån om jag inte tränar och det är ju inte heller meningen, antar jag. Jag känner min kropp otroligt väl och gör bara det som känns bra för mig. Dessutom har jag inte kunnat sätta trycket nedåt i samband med varken sammandragningar eller en tuff träningsdag eller vecka.
Trots att alla värden såg bra ut frågade läkaren om jag var stressad på jobbet och så är det för tillfället. Jag sa som det var men att jag har planerat in tre veckors ledighet över jul. Jag sa också att jag inte gick med på att bli sjukskriven på deltid och hon förstod det. Hon erbjöd sig att sjukskriva mig nu på heltid, om jag ville. Men nej, det vill jag inte. Jag jobbar gärna. Jag frågade om det var så att om jag vilade och inte stressade nu, om det hjälper till så att risken blir mindre för att drabbas av havandeskapsförgiftning igen, men svaret var nej, det gör det inte. Då jobbar jag helst!
Då kom hon med ett ”motbud” att jag inte skulle jobba något nästa år utan hon tyckte att jag skulle gå hem i och med julledigheten. Vi vet ju inte hur mina värden ser ut vid den tiden, men oavsett så sjukskriver hon mig från vecka två. Det känns okej och bra att få veta redan nu för då får vi prioritera om lite på jobbet (hur ska detta vara möjligt?) så att vi blir klara med det vi skulle gjort i januari redan till december så jag kan gå hem med ett lugn i magen. Annars är det ingen mening att jag går hem, det vet jag!
Förra graviditeten började mina värden stiga till oönskade höjder i vecka 33. Imorgon går jag in i vecka 27. Jag håller tummarna på att jag får förbli frisk den här graviditeten för som jag skrev igår, tänk vad underbart att få föda barn utan allt det där som hände senast! I så fall ska jag verkligen försöka affirmera att smärta är en högre form av njutning och liksom njuta lite av att just föda militärbebisen! (Ni lär få påminna mig).
